Jason Isbell fyllde Pustervik

Häromåret var jag med om det igen.

Veckan efter Roskildefestivalen 2014 läste jag Markus Larssons hyllning av samma festival och några av raderna brände sig in i mej.

"På Bråvalla hade countryrockartisten Jason Isbell fått upp­träda för tre grässtrån och en tomburk. Här fyller han ett stort tält på eftermiddagen. Han gör en smått knäckande konsert, dessutom. Jag kan nästan tänka mig att göra en världsomsegling under havet för att få höra ”Cover me up” igen. Benen viker sig när Isbell sjunger den gränslöst vackra melodin."

Och det här var jag dum nog att missa? Ännu ett exempel på inte-läst-programbladet ordentligt! Fan, jag borde ha lärt mej. En annan som förbannade det här var min kära syster och campcamrat Jenny, vi gnisslade tänder, letade reda på "Cover me up" på Spotify och gick vidare.

Det var nu inte det sista någon av oss hörde om Jason Isbell. Sonic gillade honom. Massor. De gav honom omslaget på numret som kom i somras och i samma vända släpptes nya singel 24 frames. Jag började inse att det nog skulle bli en chans att se honom och när spelningen som gick av stapeln på Pustervik i fredags släppte köpte jag och Jenny biljetter tidigt.

Jason Isbell är en i raden av stora amerikanska berättare. De finns i musiken (till exempel Bruce Springsteen & Patti Smith), litteraturen (Stephen King) och givetvis inom film och konst (men där räcker inte mina kunskaper till för att rabbla namn). Jason Isbell berättar om vindrivna existenser långt bort från Manhattans neonljus, han skriver om sina föräldrar och hämtar historier från sina många år som turnerande musiker, först som bandmedlem i Drive-By Truckers och senare som soloartist. Resultatet blir förtjusande. Han skriver in sig i den långa raden av stora berättare.

Det var nu inte bara jag och Jenny som hunnit bli intresserade av Jason Isbell. Pustervik var knökfullt av en entusiastisk publik på vad som måste vara ett av Woody West mest välbesökta evenemang på länge. Jason och hans fyra medlemmar starka band gick på scen punktligt vid 21 och hade publiken med sig från första början.

Hitlåtar som "24 frames" och "Cover me up" var självklara höjdpunkter, så även de lite mer taggtrådsgitarrspäckade "Decoration day" och "Outfit" från hans tid i Drive-By Truckers, för att inte tala om vackra ballader som "Traveling Alone" och "Children by children".  

Jason talade en bred sydstatsdialekt mellan låtarna och jag ska villigt erkänna att jag inte förstod varje ord, men dialekten bidrog onekligen till autenciteten och känslan av att befinna sig någon annanstans än i ett för ovanlighetens skull snöigt Göteborg.

Något som blev väldigt tydligt under konserten var Jasons bakgrund som gitarrist, det var inte tal om bandets gitarrist skulle fram och spela varenda solo. När Jason hade sin elgitarr på sig spelade han de flesta solon. Men så värvades han som just gitarrist redan vid 21-års ålder till Drive-By Truckers.

Under konserten avslöjade artisten att han kommer tillbaks till stan i augusti. Way Out West har bokat honom. Bra tajmat, konserten på Pustervik var slutsåld sedan ett tag och Jason Isbells popularitet lär fortsätta växa. Ska vi gissa på att han spelar som en av de första på nån av de två stora scenerna i Slottsskogen när klockan börjar gå mot kväll och det ännu finns några timmars dagsljus kvar på torsdagskvällen 11 augusti?

Foto: Jenny Hellström