Soulmannen Håkan Hellström skrev historia på Ullevi

Håkan Hellström är en soulman. Det visade han gång på gång inför oss 69000 besökare på Ullevi igår. Det var inte de fartfyllda indiepärlorna som var bäst, det var han släppte loss sin inre soulman, duetten med Veronica Maggio i "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger", ett par andra låtar och inte minst när saxofonisten jag aldrig minns namnet på fick kliva fram. Precis som den bredbente från New Jersey, referensen är omöjlig att inte dra, så är han en soulman som älskar att live få släppa fram just de dragen i sin musik.   

Redan i augusti förra året spekulerade jag, aningen småsurt, om Håkan Hellström höll på att ladda upp inför Ullevi. Då hade ännu bara tre konserter släpps till turnén i vintras. Och även ifall Håkan turnerat tämligen sparsmakat på Det kommer aldrig va över för mig har sannerligen Göteborgspubliken fått massa Håkan. Slottskogsvallen, Way Out West, Scandinvium och Ullevi inom loppet av ett år. Göteborg verkar inte kunna tröttna på honom. Men för att Ullevi ska kunna sälja slut räcker det inte med Göteborg, en Ullevikonsert är en nationell angelägenhet.

Första gången jag såg Håkan Hellström var redan på första inomhusturnén, på legendariska Kashmir i Borås. Jag var inte ens speciellt intresserad av honom men kompisarna skulle ju dit. Från Kashmir några veckor före jul 2000 till Ullevi dagen efter nationaldagen 2014 är det en lång lång tid. På Frihamnspiren 2003 började jag ta till mej honom och med Ett kolikbarns bekännelser två år senare var det kört. Och det var svindlande att i publikhavet där igår tänka på konserten på Trägårns övervåning för så många år sedan.

"Gårdagens konsert saknade transportsträckor."

Gårdagens konsert saknade transportsträckor och var istället ett enda långt segertåg. Visst, jag saknade massa låtar och blev aningen provocerad av turisterna bakom oss som inte hade koll på en låt som "Zigenarliv Dreamin". Men Håkan förstod att göra det hele till en tre och en halv timmar lång show (för en show var det) som skulle tilltala hela publiken. Och det precis det han gick i land med, han gjorde det så fruktansvärt bra.  

Många är låtarna jag kommer bära med mej från igår. Den grandiosa inledningen med "Tro och tvivel", hela upplevelsen "Zigenarliv Dreamin" - en utmärkt låt i sej här förstärkt med bilder, backdrop och Mattias Hellberg sjungandes några rader från "Bängen trålar", den av mej tidigare så underskattade "Vid protesfabrikens stängsel", "Jag har varit i alla städer" - alltid lika fantastisk, "Brännö serenad", duetterna med Veronica Maggio och såklart "Du är snart där". Ett verkligt mästerverk till låt. 

Och nej, Håkan, du var inte bättre förr. Du var en annan, men du var inte bättre. Kanske är du inte heller bättre nu. Men du är för flera generationer göteborgare idag vad Evert Taube och Lasse Dahlquist tidigare varit. Du har satt den här stan och vi som bor här, och längtat hit eller varit på väg hit, på kartan. Du har fått Stockholmare att sätta sej på tåget hit för att se Carl-Einar Häckner dra dåliga vitsar, du har fått dem att sjunga om ställen de knappt känner till.

"Du har fått Stockholmare att sätta sej på tåget hit för att se Carl-Einar Häckner dra dåliga vitsar, du har fått dem att sjunga om ställen de knappt känner till."

Det har snackats mycket om rekord hit och dit. Och ja, Håkan Hellström har gjort något ingen annan svensk artist lyckats med. Det är historiskt och den här konserten kommer leva kvar i folks minne, även bland de som inte var med, i decennier. Men jämförelsen med en sån som Bruce Springsteen haltar en aning, då han kan sälja slut Ullevi två kvällar på raken. Men strunt i det, den diskussionen är ointressant. Håkan har skrivit historia och vi var 69000 där och skrev den tillsammans med honom.

Jag tror inte han spelat på Ullevi för sista gången, det kände jag redan när jag satt på balkongen inatt och försökte smälta vad jag varit med om.

Men snälla, glöm inte "Långa vägar" och "Hurricane Gilbert" nästa gång.