Efter en dryg veckas känslomässig bergochdalbana tyckte min kropp och hjärna att det började bli nog och bestämde sig för att ge upp lite. I liknande tillstånd är det vanligt att ta till Winter Took His Lifes nästan tio år gamla tröstfilt You know what it's like to be alone and shut down, men omständigheterna i mitt hem i skrivande stund gjorde att jag istället satte mig vid datorn och öppnade en mapp vid namn "Acda".
Helt ovetandes om vad det var läser jag artistbiografin och där jämförs Chantal Acda, som artisten visade sig heta, med nyklassiska kompositören Nils Frahm, och det kan ju kännas som ett passande söndagsmys. Nu var det ju inte direkt så, utan The sparkle in our flaws visade sig snarare vara en stråkbaserad historia i åtta delar, framburen av lika delar försiktigt sprakande beats, kammarmusikliknande arrangemang och framför allt Chantal Acdas fullkomligt gudomliga röst som bara smeker det ömmande hjärtat på precis det sätt det behöver.
Redan från inledningen i "Homes", och än mer i det fullkomligt malplacerade distpartiet i tredjespåret "Games" och hela vägen fram till avslutningen i "Still we guess" är "The sparkle in our flaws" minst lika mycket något som griper tag i mig, som något jag själv krampaktigt behöver hålla fast vid. Lite som en livboj i höststormandet, om man så vill. Både bildligt och bokstavligt. Jag kan bara tacka Chantal Acda, trettiosju år från Belgien och fram tills idag helt okänd för mig, för att det här helt plötsligt blev en lite mindre hemsk söndag.
Michael Porali
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar