För en gångs skull hade jag lyckats hålla mej. Annars har min egen nyfikenhet och Lundellpublikens förkärlek för kalenderbiteri gjort det alltför enkelt att kolla upp vilka låtar som kan tänkas komma. Visst, jag har sett turnépremiärer vid några tillfällen och Lundell byter ofta ut betydligt fler låtar under turnéerna än yngre adepter som Håkan Hellström och Lars Winnerbäck, men likväl har jag ofta vetat ungefär vilka låtar som funnits med på setlistan, eller funnits med tidigare under turnén och då har jag blivit besviken om han hunnit stryka dem. Faktiskt har det nog mest varit till besvär för mitt sinne att jag så lätt kunnat kolla setlistorna innan. Men den här gången höll jag mej. Det var bara i Facebookflödet några enstaka låtar fladdrat förbi.
Redan 2008 sa Lundell att han var ute på en avskedsturné, en lång sådan förvisso, men ändå en avskedsturné. Och inför den här turnén har han sagt att det är hans sista, faen vet... Men sammantaget får man ändå säga att han efter 2006 turnerat betydligt mindre än han gjorde 1993-2006, varje sommar har inte inneburit Lundellturné och flera av turnéerna (till exempel vårsvängen 2009 och sommarturnén 2010) har varit ganska korta.
Jag har sett Ulf Lundell många gånger, i vår är det femton år sedan jag såg honom för första gången och jag har bara missat två turnéer sedan dess, sammanlagt har jag med lördagens spelning sett honom tjugutvå gånger. Som den nörd jag är tänkte jag alltså att det kunde bli riktigt spännande med en uttalad avskedsturné på konserthus. Och det blev det!
Kvällen inleddes med att artisten klev ut ensam på scen och körde "Lejon på Gotland". "Lejon på Gotland"! En av mina första favoritlåtar! En av de första låtarna jag tog till mej när jag i augusti 2000 kom i kontakt med dubbelsamlingen Öppna landskap 75-95. En låt jag aldrig trott jag skulle få höra live. Nu framfördes den helt solo och med nittitalstexten om Groznyj och Sarajevo smakfullt uppdaterad till dagens ännu trasigare värld. Nivån för kvällen var satt.
"När kvällen var över kunde jag räkna in sju livepremiärer för egen del. Sju! Av 21 låtar! Det var en finsmakarnas kväll."Andra höjdpunkter var "Aldrig så ensam", med Janne Bark på alltid lika utsökt akustisk sologitarr, "Senare år", som jag länge velat höra live men alltid missat, den bortglömda men mycket vackra "Maranita", och direkt efter kom "Lazarus", den episkt långa och utmärkta titellåten på en i övrigt väldigt ojämn skiva, "En fri man i stan", som fanns med på bussblandbandet när jag flyttade in till Borås våren 2001, när den kom släckte jag alltid lampan och la boken åt sidan och bara lyssnade, "Ryggen fri", blytung liknande den liveversion från 1997 som till sist kommit upp på Spotify och som sista låt innan extranumren kom så låten jag hoppats på efter att just den synts i flödet. Club Zebra. Den nästan femton minuter långa "Jungeleland"-inspirerade låten fylld av både livsglädje och vemod om Ulf Lundells tidigaste turnéer. En av de två turnéer jag missat genom åren är nämligen Club Zebra-turnén och sedan den hösten för tolv år sedan har det grämt mej. Nu fick jag "Senare år" och titellåten, men "Orkney" får jag tydligen klara mej utan.
När kvällen var över kunde jag räkna in sju livepremiärer för egen del. Sju! Av 21 låtar! Det var en finsmakarnas kväll. Fast det saknades knappast hits. "Rom i regnet" kom redan som andra låt, "Är vi lyckliga nu?" har hittat sin väg hem till publikens hjärtan efter att ha spelats åtskilligt på både konserter och P4 i några år nu, "Snön faller och vi med den" går alltid hem, "Jag saknar dej" är en given publikfavorit sedan femton år, under "Kär och galen" reste sig hela konserthuset och sist av allt kom "Öppna landskap", även ifall han som satt till vänster om mej nog var missnöjd över att den inte lät exakt som på skivan från 1982.
Men det var en Ulf Lundell som vågade göra något annorlunda - och det en lördagskväll. Han tog konserthusformatet på allvar. Han vågade spela ganska udda låtar, mycket midtempo och ballader, minus unpluggedturnén 2008 har jag aldrig sett så lite av Den Vita Viskningen. Det här var ingen kväll för hans Telecaster. Att Lundell var ovanlig fåordig och lite butter gjorde ingenting, det passade låtarna som hand i handske. Fast kanske gjorde humöret att det blev något färre låtar än de andra kvällarna den här turnén?
"En del i publiken var säkert missnöjda över att de inte fick stå upp, tjoa, klappa i otakt, spela luftgitarr och sjunga lite för högt."En del i publiken var säkert missnöjda över att de inte fick stå upp, tjoa, klappa i otakt, spela luftgitarr och sjunga lite för högt. Men allt de där fick de faktiskt göra när Lundell spelade på Trädgårdsföreningen för bara fyra månader sedan, det var precis en sån spelning. Och trots att jag verkligen gillar den typen av låtar, så saknade jag inte sådana som "(Oh la la) jag vill ha dej", "Förlorad värld", "Sextisju sextisju" eller "Hon gör mej galen" det minsta i lördagskväll, det var inte deras kväll.
När jag nu kollar setlistan från söndagens konsert ser jag att mer än hälften av låtarna från lördagen bytts ut och att jag bland annat gått miste om "Venus & Jupiter", "Främmande stad" och "Två blåa ögon". Jag måste försöka få biljett till den sedan länge utsålda spelningen 30 december. I min bok är Ulf Lundell på väg att sluta på topp. Han behöver inte turnera mer efter det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar