Hur Aftonbladet skrev in sej i min livshistoria

Allt började med en recension i Aftonbladet.

Visst, jag hade hört "Rockin in the free world" tidigare, men inte mycket mer.

Så läste jag Aftonbladets recension av Neil Young & Crazy Horse spelning på Roskildefestivalen 2001. Först bara jag satt med öppen mun. Sen rös jag och insåg jag verkligen var tvungen att kolla upp den där Neil Young nu.

Jag gick ut på Lunarstorm och frågade runt lite här och där efter vilken skiva man borde börja med. Flest nämnde Rust never sleeps. Antagligen beställde jag den från Ginza redan samma kväll.

En sommarkväll någon vecka senare sitter jag framför stereon och lyssnar med stor spänning. Redan på andra låten "Thrasher" är jag fast. Munspelet som tjuter till, det vackra gitarrspelet och de inledande verserna är allt som behövs. Jag sitter med gåshud.

Det tar inte lång tid innan jag älskar hela skivan, minus utfyllnadslåten "Ride my Llama", som visserligen inte är dålig, men en Neil Young-låt bland många. Av skivans nio låtar hör faktiskt fem till Neils bästa någonsin, "My My, Hey Hey (Out Of The Blue)", "Thrasher", "Pocahontas", "Powderfinger" och "Hey Hey, My My (Into The Black)".

I sommar turnerar Neil Young & Crazy Horse i Europa för första gången sedan just 2001. Bland de många datumen finns ännu inte några nordiska, och den där luckan just när t.ex Roskildefestivalen och Peace & Love är har funnits där rätt länge nu. Inte tänker han väl sticka hem till ranchen under den tiden?

Dagen till ära

Har man en blogg ska man väl kommentera aktuella händelser?
Fast låten heter "Poverty Papa", Youtubeklåpare.

Intimt med Dan Berglund

Eder bloggare såg Dan Berglund på Folkteatern i Göteborg i lördags.

När han inleder med "En yngling" hörs flera i publiken dra efter andan. Att han skulle välja att inleda med den nästan nio minuter långa mordballaden var det nog inte många som väntat sig. "Det var ett meningslöst mord i Borås 1972-73 nångång", en nyhet för mej.

Som andralåt kommer den outgivna "Landet Efteråt", om en turné han gjort upp genom Bergslagen, i Siljansbygden, ner i Värmland och tillbaks till Göteborg. Känslan av nedlagda fabriker, avfolkningsbygd och stora skogar är påtaglig. Jag minns när jag åkte med mormor och morfar mellan Borås och Rånnaväg en sommar för några år sedan, de kunde peka ut en nedlagd textilindustri i nästan varje by kändes det som. Turnén Dan Berglund pratade om gick inte förbi Sjuhärads skogar, men den kunde gjort det.

Efter detta håller han oss kvar i Värmland, närmare bestämt i Kristinehamn, med den tio minuter långa "Skymningen" från senaste skivan (2011 års Allt är idioternas fel). Ett långt mellansnack introducerar badplatsen med det magiska namnet Skymningen, hans tillflyktsort ett långt sommarlov på 1960-talet. Högt hopptorn, skitigt vatten och långt bort från föräldrarnas bråk. Klart han såg sig nödgad att ljuga om hur bra han kunde hoppa - med skruv till och med.

Dan gör det inte lätt för de i publiken som värmt upp med åtskilliga öl och nu vill sjunga allsång till "De mördades fria republik", "Mina herrar" och "Johan & Johanna". Vi andra förmår att uppskatta intimiteten, ärligheten och integriteten hos en stor berättare och vissångare.

Jag hörde talas om Dan Berglund för första gången när EAK släppte sin andra skiva Stolt 1996 och fick ett dubbeluppslag i Close Up Magazine. Renzo Aneröd framhåller där Dan Berglund som ett exempel på riktigt bra 70-talsprogg som fortfarande säger något. Något halvår senare hör jag Stolt och deras debutskiva och därmed mina första Dan Berglund-låtar. Bandet gjorde covers på "De mördades fria republik", "Kampens väg" och "Ballad vid minnet av en kamrat".

Idag är väl just EAKs covers på Berglund nästan det enda man kan lyssna på från deras två första skivor utan att börja leta efter skämskudden (versionen av "Ballad vid minnet av en kamrat" är en av mina absoluta favoritlåtar, vilken tolkning, och vilken Göteborgsskildring). Året efter kom samlingsskivan Nu är det nog!, där EAK gästas av Dan Berglund i en liveversion av "Mina herrar" - och jag hade fick för första gången höra Dans mäktiga röst. 1999 kom så samlingsskivan och till sist kunde man få höra Dan Berglunds eget material.

Dan Berglunds starkaste sida är hans människoskildringar. Låtarna befolkas av fyllon, hans polare Frasse Swahn, finska krigsveteraner och statare. På sjuttitalet utgjorde dessa en fond för de politiska låtarna, men från 1988 års Vildmarken och framåt har politiken satts på undantag och hans poetiska kvalitéer som textförfattare framträtt allt tydligare. För något år sedan insåg jag att Såna som vi... från 2007 är den skiva jag gillar bäst med honom. Det skulle ynglingen som spisade "Kampens väg" ha vetat.

Spelningen på Folkteaterns foajé i lördags var intim med publiken sittande i trappan och Dan nedanför densamma på en stol. Precis som tidigare gånger jag sett honom framfördes rätt få sjuttitalslåtar, utöver nämnda "En yngling" spelades "Ballad vid minnet av en kamrat", "Våren i Backadalen" och till sist publikfriaren "Mina herrar".

Dessförinnan hade vi bland annat fått en naken "Wellamo", låten om de finska krigsveteranerna som på 1950-talet flyttat från hemlandet tyngt av arbetslöshet och Sovjetiska krigsskadestånd till Sverige, där de diskade på Berns och Grand Hotell och sov i skift på billiga pensionat. Dan Berglunds far var en av dessa, själv kom han efter något senare på utvandrarfartyget "Wellamo". En annan som utvandrade från Finland på 1950-talet var min farmor, men hon hamnade på en textilfabrik i Tranemo.

"Kring Marstrands fästning" började med ett nynnande intro och det avskalade framförandet kontrasterade mot åttitalsproduktionen på skiva. "Frasse Swahns frälsning" passade bra eftersom vi ändå var i "de här kvarteren, där Frasse Swahn äntligen råkade ut för något som liknade en händelse i sitt liv".

En outgiven låt med dagboksanteckningar om söndagen 4 mars 2012 imponerade. Glöm inte bort den nästa gång det är dags för en skiva, den och "Landet efteråt" känns självskrivna.

Jag uppskattar integriteten i att vägra basera setet på allsångsvänliga sjuttitalsdängor. Spelningen var lång, närmare en timma och trekvart, och jag tror Dan hade kunnat spelat ännu längre om han bara velat. Även ifall det nog hade varit svårt att undvika "De mördades fria republik" då...

En gång när jag tappade tron på ungdomen

2009 var jag och Joakim en dag på Putte i Parken. Veckan före hade vi sett att det spelade massa bra grejer på den då rätt färska festivalens första dag, att biljetten inte var så dyr och att resan gick att få till ett överkomligt pris. Vi åkte dit, såg en väldigt massa band, vakade in bussen, Joakim for direkt till Emmaboda och själv for jag hem.

Men under festivalen tappade jag även tron på det unga släktets musiksmak och koll på rockhistorien. Jag hade min Velvet Underground & Nico-tröja på mej, men ett gäng unga grabbar började istället sjunga "Svennebanan" när de såg den. Velvet Underground eller Andy Warhol visste de inget om.

Ur led var tiden.

På Spåret-effekten

Det har sina sidor för en låt att spelas i På Spåret.

Statistik från Last.fm för Kjell Höglunds "Gennesarets sjö".

Stavning "Genesarets sjö" respektive "Gennesarets sjö"

John Lenins debutsingel äntligen på Spotify!

A-sidan "Steg" är kanske inte så viktig, men B-sidan "Himlen" däremot, en cover på Robyn Hitchcocks "Heaven". Riktigt bra!

Jag har Steg/Himlen-singeln sedan länge, men om jag minns rätt är mitt exemplar lite svajigt och ljudkvalitén något bristfällig.

Om Robyn Hitchcock vet jag inte mer än att det jag hört av hans material har varit bra, att hans platta Fegmania! hade sålt 36 exemplar i Sverige innan John Lenin spelade in sin cover, att Strindbergs knyckte låttiteln "Mannen som uppfann sig själv" från en låt av honom och att han är albumaktuell igen i år.

Och att Johan Johansson uppenbart gillade Robyn Hitchcock.

John Lenin var det lätt androgyna kompisbandet Johansson bildade efter att han kickats ur Strindbergs. Bland medlemmarna märktes hans egen brorsa Favorit-Lars, KSMB-bekantingen Peter Ampull, den blivande Apache- och Weeping Willows-keyboardisten Mats Hedén, den mångårige Johansson-följeslagaren Lasse Bax och många fler.

Tydligen ska bandet ha varit ruggigt bra live och ha levt rövare när de var ute på turné, men så var de oxå aktiva andra halvan av det glada åttiotalet.

John Lenin är det minst kända av banden Johan Johansson var med i när det begav sej. Jag brukar säga att Strindbergs är bortglömda, men det är inget emot vad John Lenin är. Kanske för att deras skivor lider av defekten "1980-tal" lite väl mycket ibland?

Lenin är emellertid värda en större publik. "Himlen", album-låtarna "Vi kommer aldrig fram" och "Vatten" och för den delen outgivna pärlor som "Livet och hans fru" och "Folket vid en sopstation" (som spridits som mp3:or långt efter att bandet lade ner) är svenska åttitalsklassiker av rang.

Och singelomslaget med Johan Johansson i hermafrodit-tappning är ju riktigt tjusigt!

In the jingle jangle morning

När man varit sjuk ett par dagar är det väldigt tacksamt med vänner som vill gästblogga. Joakim Larsson gästar Minnenas Motell en andra gång, den här gången utforskar han musikmyter och indiepopens själ.

Musik precis som allt annat utvecklas på ett komplext matris-artat sätt. Precis som med övrig historia så går det inte att peka ut enskilda tillfällen när något förändras. Men det finns vissa tillfällen som man kan mytbilda kring och jag, precis som jag vet att Johan också gör, älskar dessa myter.

Ett självklart exempel är The Gig That Changed the World. 4 juni 1976, Sex Pistols spelar i Manchester för första gången. Arrangörer var Buzzcocks. Det ska ha varit runt 40 personer i publiken, men enligt författaren David Nolan som skrivit en bok om spelningen så har han under det att han skrev på boken stött på runt 7500 personer som säger att de var där.

Men de som faktiskt var där! Man förstår hur spelningen fick sitt smeknamn. Dagen efter gick några grabbar i publiken till en musikaffär och köpte sina första instrument. De startade ett band som de kallade Stiff Kittens. De bytte senare namn till Warsaw, men innan deras första EP gick i tryck bytte de namn ännu en gång. Till Joy Division. Även Factory-grundaren Tony Wilson, Factory-producenten Martin Hannett och Ian Curtis fru Deborah Curtis var där.

I publiken satt även den 17-årige Steven Patrick Morrissey. Även Mark E. Smith, centralfigur i The Fall var där. Mick Hucknall (Simply Red) får väl anses vara den mest udda fågeln i samlingen. Jon the Postman inräknad!

Men det jag egentligen tänkte skriva om var ett annat ögonblick som i alla fall ger intryck av att ha förändrat pophistorien. The Byrds första TV-framträdande den 8 maj 1965. Bara 11 år innan The Gig That Changed the World, men i en helt annan värld. De spelade "Mr. Tambourine Man".

För mig framstår det som väldigt tydligt att det är The Byrds-gitarristen Roger McGuinns distinkta jangle-gitarr på den här låten som har inspirerat så många indiegitarrister efteråt. Andra hade varit inne på det förrut. Lyssna exempelvis på outrot till The Beatles "A Hard Day's Night". Det var även efter att ha sett filmen A Hard Day's Night som The Byrds började experimentera med jangle-soundet. Men det var The Byrds och Roger McGuinn med sin tolvsträngade Rickenbacker som planterade jangle-gitarren långt in i indiepopens själ.

Om termen jangle kommer från texten till "Mr. Tambourine Mans" in the jingle jangle morning eller är ett ljudhärmande ord för att efterlikna hur gitarrerna faktiskt låter det vet ingen. Men för att skänka trovärdighet till den här historien, så håller jag på den första varianten.

Istället för nattens match

När jag läste Springsteenbiografin härommånaden insåg jag hur stor pausunderhållningen i den där stora bolltävlingen är. Så när folk skrev på Facebook idag om att de tänkte se nattens match var det ju bara att leta reda på E Street Bands show från 2009.

Kika särskilt på hur Springsteens gitarroddare är på väg att snubbla med gitarren i början :) Och kul att påannonseringen känns så typiskt storvulet amerikansk att inget satirprogram hade kunnat göra det bättre.

"En in-i-helvete bra punklåt som nästan ingen hört"

I många år prenumererade jag på Close Up Magazine. Min favoritskribent var föga överraskande Mikael Sörling, som alltid skrev initierat och läsvärt om svenska och utländska punkband. Han recenserade bland annat om punkdemos i varje nummer under rubriken "Sörlings Svinstia". De senaste åren har han bloggat och gett ut samlingsserien "Turist i tillvaron". Till sommaren kommer en dubbel-LP med favoritband från Svinstian. För att få ut LPn har Sörling efterlyst stödköpare, vilket jag skrivit om tidigare. Passa på att stödköpa medan det fortfarande går! Jag mailade iväg några frågor om projektet.

Hur har det gått med att ragga stödköpare?
Det har gått över förväntan. Jag trodde att det skulle ta betydligt längre tid, det var också därför jag sparkade igång Stödköps-grejen redan i januari. 137 personer har stödköpt skivan än så länge. Jag siktar på 150-200 innan jag slår igen.

Hur fick du idén att ge ut en dubbel-LP med gamla punkdemos?
Jag brukar få dom bästa idéerna när jag är ute och går långa sträckor i rask takt. Det var så jag bestämde mig för att dra igång Turist i tillvaron-serien och det var så alla bitarna för den här dubbel-lp:n föll på plats. I botten handlar det om en massa fantastiska band som inte får glömmas bort helt enkelt.

Har det varit svårt att få kontakt med banden?
Nej, det har varit jätteenkelt, det också. Jag började i somras och trodde det skulle ta något drygt halvår, minst, att få kontakt med alla. Jag var i princip klar efter några veckor, med ett undantag – Dead Generation från Bollnäs som det tog sju, åtta månader att få tag i.

Är något av dem fortfarande aktivt?
KKPA, Victims, Psycho Poetry, Bombfors och Svintask håller väl fortfarande på.

Hur har banden reagerat?
Mycket positivt, mycket glädje, mycket förvåning. Det är bara två band som tackat nej till medverkan, alla andra har varit otroligt peppade.

Alla gamla kassettter, har du haft kvar dem?
Nej. Jag har sålt och gett bort mängder genom åren. Men jag har jäkligt mycket på cd och på hårdisken så det har varit ganska lugnt. Dessutom har i princip alla banden som ska vara med sparat sitt material – det är kul.

Är den något särskilt band du inte tycker vi ska missa?
Skam från Motala gav typ 1993 ut singeln ”Att gå från något som är dåligt till något som är sämre”, en finfin sjutummare – men den bästa låten från den inspelningen gavs inte. Jag sa till sångaren Tobbe Beament att en dag ska jag ge ut den låten, ”Slå bara slå”, den får inte ruttna bort på nån kassett. Nu nästan 20 år senare uppfyller jag det löftet. Det känns bra – för det är en in-i-helvete bra punklåt som nästan ingen hört.

Kommer dubbel-LPn finnas även på Spotify eller är det bara vinyl som gäller?
Det blir nog Spotify också.

Kommer det fler skivor i Turist i tillvaron-serien?
Volym 6 kommer i början på mars, sedan är inga fler planerade för i år.

Det numer nästan obligatoriska inlägget om På Spåret

Börjar bli en vana, det här att svara på musikfrågor i På Spåret innan de ens har börjat spela. Eller som idag, långt innan den ens ställts överhuvudtaget.

"Västerås, då kanske det blir en musikfråga om Kjell Höglund? "Gennesarets sjö" säkert".