En underskattad skiva i den buttre kanadensarens diskografi är Greendale. Skivan som från början introducerades när hans akustiska soloturné hade premiär i Stockholm våren 2003. Publiken blev arg och recensenterna blev ännu argare, med argast av alla blev Tomas Ledin som ska ha stormat ut muttrandes om "publikförakt". Och då tror jag ändå varken recensenter eller Tomas Ledin betalt en tusenlapp för kalaset. Neil Young inledde den hett efterlängtade kvällen med att spela tio låtar ingen hört, tio låtar som först senare under året kom ut på skiva och då förstärkt med Crazy Horse rytmsektion Ralph Molina och Billy Talbot. Greendale är en temaskiva kring familjen Green och deras liv i den lilla gemytliga staden Greendale. Men idyllen rasar och i sista låten far dottern Sun Green i panik och vredesmod till Alaska för att protestera mot regeringens miljöpolitik.
Och jag har insett att jag verkligen gillar Greendale. Med Greendale la Neil Young allt vad experimenterade med nya musikaliska uttryck eller att leverera hitlåtar som "Rockin in the free world" eller låtar som gitarrkillarna kan förpesta fester och festivaler med åt sidan. Trallvänliga melodier och catchy refränger? De finns, men är väl dolda. Han struntade i det populära fyrtiminutersformatet och gjorde en nästan åtti minuter lång temaskiva som musikaliskt rör sej på klassisk Neil Young & Crazy Horse-mark. Kryddad med en rätt långtgående civilisationskritik dold i berättelsen om staden Greendale och familjen Green.
För att enkelt sammanfatta historien råkar kusin Jed Geeen skjuta ihjäl en polis, mediadrev följer och grandpa Green dör när media är ute efter. Till sist far då Sun Green till Alaska och bjuder oss på en av skivans bästa refränger. Och inte att förglömma så blev folket i Greendale arga när familjegården en gång i tiden bytte namn från "Double L" till "Double E". Det får vi veta redan i andra låten.
Den avlidne polismannen Carmichael tillägnas en fin låt med samma namn, fin åtminstone om du inte är rädd för en tio minuter lång låt som ger intryck av att ha tillkommit samtidigt som Neil, Ralph och Billy blossade ivrigt på fredspipan. Carmichael hyllas av sina kollegor och i mer än än ett år parkerade ingen på hans parkeringsplats. Men likväl förstår vi att allt inte var perfekt mellan Carmichael och hans fru.
Tre av skivans låtar är mer än tio minuter långa och endast en är under fem minuter. Och förutom inledande "Falling From Above" och avslutande "Be The Rain" tycker jag det är svårt att plocka ut enskilda låtar ur helheten. Skivan lanserades som just en helhet. Greendale-turnén pågick under ett år och alla de cirka hundra konserterna inleddes med de tio låtarna i den ordning de fanns på skivan. Både på den akustiska Europasvängen och på de bandförstärkta turnéerna i USA och Canada. Det är en skiva med ett nedskalat och primitivt Crazy Horse som tagit till sej Neils något skruvade idé till fullo och sedan jammat loss.
Greendale är en skiva som bör tas somen helhet, men det är inte alltid som tiden eller orken finns för en åttiminutersskiva. Men när den finns är Greendale en högst njutbar skiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar