Minnenas Motell har idag äran att välkomna en ny gästbloggare. Denna gång är det eder bloggares svåger Andreas Andersson som var i Stockholm för några veckor sedan. Det väckte minnen till liv och till sådant finns Minnenas Motell. Stort välkommen som gästbloggare, Andreas!
1992 hörde jag för första gången låten "Alive" med Pearl Jam från debutskivan Ten. Såg den på MTV och tyckte det var helt ok, det var ju lite som Nirvana fast mindre farligt kände jag. Debutskivan som låten kom ifrån hade förvisso släppts redan 1991 och var en stor snackis, men som 14-åring såg jag nog inte helheten i vad en musiksnackis var för något. Visst, jag fattade att Nirvana var helt sensationella i sin skräniga ljudbild och gick hem på MTV, och att i ”grungevågen” var där jag skulle hittade musiken jag skulle lyssna på ett tag framöver. Livet gick vidare trots att "Alive" var på väg att drabba rockälskare världen över likt en godartad pest.
"Eddie lät som ett hungrigt rovdjur och önskan att få uppleva det live var hemsk att leva med.När jag samma år lystrade till den tidens varje kväll återkommande P3 live, just denna kvällen med Pearl Jam live från nåt ställe i London så ändrades allt. Jag var vid den här tiden inlyssnad på hela Ten –skivan som jag hade på kassett, men var inte omtumlad på det sättet jag skulle bli. Det var P3-livespelningen som chockade. Pearl Jam inleder den spelningen med en tassande till klimaxväxande ballad i låten "Release". Så kan man väl fan inte göra om man är ett rockband? Man börjar med nåt rivigt för att kicka igång publiken och sedan när publiken behöver vila kör man en ballad, punkt slut! Men Pearl Jam började med det lågmäldaste de hade och sedan stegrade allt till en rockkonsert av perfektion. Ett ungt band som står på tårna och gör allt för att påverka sin omgivning och bli sedda och lyckas beröra. En ung Eddie Vedder sjunger i mitt tycke bättre än vad jag hade hört någon annan göra i huvud taget. Han tog vartenda tillfälle han hade att fylla ut en textrad med ordet –Fuck och svära så fort han fick chansen. De brände av hela Ten-skivan och Neil Youngs "Rockin in the free world" under en timme för mig livsförändrande konsert. Eddie lät som ett hungrigt rovdjur och önskan att få uppleva det live var hemsk att leva med.
Jag fick chansen att se dem i Stockholm år 2000 (två dagar innan Roskilde-tragedin). Då kändes det inte lika fantastiskt längre. Ny musik och musikstilar hade passerat min lilla sfär och pockade på min uppmärksamhet. Pearl Jam och inte minst Eddie var det lite buttra svåra bandet på den tiden. De skulle ta strid mot allt och alla och deras personliga problem och egon satte käppar i hjulen för sig själva och de tog sig själva på ett fasansfullt stort allvar. Konserten var givetvis hur bra som helst men inte på det där omvälvande sättet som det varit om jag sett dem 1993-94. Pearl Jam och medlemmarna samt fansens syn på bandet skulle förändras för alltid på den där konserten i Roskilde två dagar senare.
Jag utgår ifrån att mycket händer i ett rockbands liv på tjugotvå år. Idag känns bandet uppsluppna över att stå på en scen framför sina fans. Eddie verkar genuint njuta av varje sekund han står på scenen, må så vara att han drar i sig två till tre flaskor rött under en konsert. Men ödmjukheten inför sina fans, att alltid verka vilja göra en kväll alla för alltid kommer att ha som ett gemensamt minne tillsammans är någonting som slår mig denna kväll. Samtliga medlemmar är idag 50 plus och har släppt tio studioalbum. Det är så tydligt denna kväll på Friends Arena att fansen är så hängivna. Det är allsång i princip alla låtar. Vare sig det är nya "Lightning bolt", största örhänget "Alive", låten "U" (som bara släpptes som singel bland fan club-medlemmar på 90-talet) eller en cover på Dead boys punkiga "Sonic Reducer". Publiken är med på allt och Eddie rycks med och växer ju längre spelningen går och rödvinsflaskorna sinar. Under de nästan tre timmar de spelar så ryms nio låtar från debutalbumet och det tillhör inte vanligheterna men ryktet säger att de lade in dessa låtar för att försäkra sig om att publiken kan hitta hem i det dåliga ljudet som brukar vara på Friends arena men som denna kväll faktiskt är helt ok.
"Jag står och börjar gråta okontrollerat. Min vän Swonken som är med gjorde det också. Men vi grät inte tillsammans. Vi grät för oss själva."Men det är ju det där med låten "Release", som knockade mig på P3 live på 90-talet. Bandet öppnar med den på konserten. Jag står och börjar gråta okontrollerat. Min vän Swonken som är med gjorde det också. Men vi grät inte tillsammans. Vi grät för oss själva. Vi har pratat om detta efteråt Swonken och jag. Vad var det som hände? Jag nämnde innan att mycket hinner ändras i ett bands tillvaro och liv på 22 år. Än vi fansen då? Det som sköljde igenom mig när release tassade igång och stegrar till klimaxet var MINA 22 år sedan jag hörde den låten för första gången. Fasen, en hel karaktär och personlighet har byggts upp under de åren. Jag har slutat skolan, min hund som fanns med 1992 har dött för länge sedan, jag har blivit av med oskulden, haft långa relationer som byggts upp och malts ned och tagit slut, jag har pluggat färdig, börjat jobba, pluggat igen, fått bra jobb, fått sparken, pluggat igen, påbörjat nya relationer, varit olyckligt kär, levt dekadent, rest, varit ett svin, blivit behandlad som skit, människor omkring mig har dött, gamla vänner har försvunnit, nya vänner har kommit till, jag har skaffat mig nya värderingar i livet. Men den där låten "Release" har funnits där hela tiden och den låter fantastisk än i dag och med den kraft som känslostormarna slog till mig med när jag till slut fick uppleva den live var omöjlig att värja sig emot. Jag ville inte stå emot den. Det var en sån härlig och sann känsla. Ett fulländat bevis på att jag fortfarande lever och att jag lever som fan. Musik när det är som bäst och viktigast för människan.
Sedan kan jag skriva vidare om konserten, vilka låtar de körde, vilket mellansnack Eddie utförde eller att han drack vin ur ett fans converse-sko under showen, men det har alla andra redan skrivit om. Jag har ingenting att tillägga där. Jag har sedan 1992 haft en relation till Pearl jam. En relation som gått upp och ned. Gått olånga stunder jag inte lyssnat eller tänkt på dem i huvud taget för att i en annan period lyssnat på dem mer eller mindre varje dag. Jag har alltid köpt alla skivor med dem, studioalbum som livealbum till samlingar och soundtrack där någon av medlemmarna bidragit med sång eller kanske handklapp. Men en skiva äger jag inte. Debuten Ten finns inte i min ägo. På Ten låter inte "Release" som den ska göra i min värld. Den versionen som jag vill ha i min värld fanns på ett kassettband länge, men inte längre. Men i mitt huvud så vet jag exakt hur den ska låta. Precis som på P3 live spelningen från London 1992. Och jag tror att den lät exakt så på Friends Arena i Stockholm den 28/6 2014.
/Andreas Andersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar