Luna Green, Slottsskogsteatern 2014-07-19

Lagom till att gårdagens gästbloggning publicerades damp det ned en gästbloggning från trogne gästbloggaren Michael Porali. Eder bloggare är så tacksam för gästbloggarna. 

Helgen 18-19 juli kan mycket väl ha visat sig vara en av årets sämsta, tråkigaste och mest meningslösa hittills. Faktum är att nivån av uttråkning och ensamhet manifesterade sig i att jag faktiskt orkade kolla igenom fredagens post redan på lördagen, när jag ändå låg i kalsonger och drack mitt "morgonkaffe" vid halvfemtiden på eftermiddagen. Göteborgs Fria Tidning, som jag prenumererar på, brukar sällan bli läst förrän en bra bit in i nästföljande vecka, men i brist på allt annat bläddrade jag igenom den och efter en faktiskt ganska intressant artikel om vilka rättigheter man har rätt att kräva som sommarjobbare fastnar ögonen på en liten notis som säger att Luna Green spelar, relativt nära mitt hem, två timmar senare. Det skulle ju faktiskt kunna vara en anledning att ta på sig byxor, och efter att ha lyssnat igenom Swedish strawberries, Luna Greens senaste album via mitt hatkärleksobjekt Spotify, är jag otroligt nog både nyduschad och har kläder på mig.

 

Slottsskogsteatern är en minimalt utrustad historia belägen just ovanför en av parkens två stora gräsmattor, lyckligtvis avskärmad så pass ordentligt att de konstant dunkande sambatrummorna nedifrån parken bara stör fram tills Luna Green, Göteborgs flitigast anlitade livebasist Petter Seander och resten av bandet (en gitarrist och en trummis vars namn är mig obekanta) intar scenen. Tyvärr glömde jag att stjäla med mig någon av låtlistorna från scenen, men både "Sussh" och "Swedish strawberries" från albumet med samma namn avhandlades intill perfektion, så väl som "Purposely unawarely" som fick den fantastiska presentationen "...handlar om.. ni vet.. WHEN I FUCKED IT ALL UP, som vi ju gör varannan minut ungefär". En sanning så god som någon.

Jag har lyckats missa Luna Green både på This is Hultsfred och på Liseberg någon vecka senare, så med tanke på att jag egentligen inte hade några förväntningar är det en förvånansvärt positivt överraskad skribent som sitter bakom tangenterna en timma senare. Trots pinsamt dålig uppslutning och i ärlighetens namn ett rätt skramligt liveljud (med allra största säkerhet Slottsskogsteaterns fel, snarare än bandets) lyckas kvartetten (med undantag för de redan nämnda sambatrummorna i periferin) för en dryg halvtimma stänga ute såväl den intill besvikelse värdelösa helg jag har, som de Bingo Rimér-minnnde (och dito skrävlande) medelålders fotograferna på främsta bänkraden som enligt vad jag uppfattade varit ute och fotat kvinnliga modeller hela dagen och nu såg en möjlighet att få fortsätta sina eskapader under en gratis livekonsert. Och visst, bandet är fotogeniskt som få andra, med de svartklädda musikerna i kontrast till Luna Greens kritvita topp och kjol, så de fick säkert valuta för sin investerade tid de med.

Själv nöjer jag mig med att ha fått tillbringa delar av min lördagkväll insvept i den suggestiva, nästan David Lynch-minnande musik som av okänd anledning hittat in på en scen vars arrangemang i övrigt mest består av visor, barnteater och tradjazz. Kanske trots allt en passande inramning, med tanke på att Luna avsutar med att tacka publiken med "ni.. LYSSNAR... och grejer. Det är ju ändå 2000-talet. Tack!".

Själv lyssnar jag redan en andra gång för dagen på Swedish strawberries. Det borde ni också göra.

Michael Porali