En intetsägande söndagskväll, för säkert två år sedan om inte mer, står jag på hållplatsen där jag byter från spårvagn till buss för att komma den sista hållplatsen hem, slentriankollar Facebook och ser att Pustervik bjuder in till en gratis spelning med de för mig då okända artisterna Ellen Sundberg och Slow Fox. Nog för att det bara är en timma kvar till utsatt tid, men hem och snabbduscha hinner jag ju och beger mig sedan ner till Järntorget där Pustervik för ovanlighets skull håller konsert på övervåningen.
"Min grundinställning är att jag "inte gillar country"."Slow Fox inleder med den typ av singer/songwriter eller alternativcountry om man så vill, som jag uppskattade väldigt mycket någon gång i början av 2000-talet, men sedan dess inte engagerat mig särskilt mycket i. Dock väcker låtarna från vad som visar sig vara albumet Like the birds på grund av ett ypperligt framförande en liten gnista av det forna intresset till liv, vilket alls inte dämpas av nästa framträdande, av den för mig lika okända och då albumdebuterande Ellen Sundberg. Jag skulle inte vilja påstå att de båda artisterna var särskilt olika egentligen, men sedan dess har jag faktiskt lyssnat en hel del på de båda, trots att min grundinställning är att jag "inte gillar country".
Med detta sagt, för ett par veckor sedan släpptes uppföljaren till Black raven, White smoke and pines där Ellen Sundberg som jag förstått det inte jobbat tillsammans med sitt band utan uteslutande jobbat fram plattan tillsammans med dem amerikanske singer/songwritern Israel Nash. Ett samarbete som visat sig vara lyckat, inte minst med tanke på det enorma gensvar skivan redan fått i allehanda pappers- och nätpublikationer. Och efter att ha lyssnat på den ett par gånger får jag helt enkelt säga att det är välförtjänt.
Från den smygande, nästan Tindersticks-minnande inledningen i "What is life" tas vi med på en resa minst lika mycket i countrygenrens hemvister som i de nordsvenska skogar där Ellen själv vuxit upp. Kathleen Edwards, Jenny Owen Youngs och andra vemodsseglare ligger nära tillhands. Tredje spåret "Swedish inland" talar väl sitt tydliga språk om inte annat, och i näst sista låten "Vägen är lång" återfinns till och med en vers på svenska. Något jag gärna hört mer av faktiskt. Däremellan hinner man njuta av klockrena vemodspärlor som bland andra "Hollow", "Maze of shadows" och min (hittills) personliga favorit "Headlights".
Det är tur att jag ska åka en massa tåg i helgen, för jag tror att jag har hittat det perfekta soundtracket till en helg i SJ:s våld. För vägen ÄR ju lång. Det är den alltid. Och då hinner man lyssna mer än en gång.
Michael Porali
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar