fredag 28 mars 2014

Storslaget Weeping Willows

Weeping Willows hade turnépremiär på Pustervik igår och eder bloggare såg sin första spelning med bandet. Alla foton är tagna av Joakim Larsson som även han var väldigt nöjd med konserten.


Med bland annat Velvet Underground ("Pale blue eyes") och Nick Cave ("Slowly goes the night") försökte bandet få oss i stämning innan de gick på. Sämre låturval finns det. Det fanns en förväntan i publiken, många var lite till åren. Eller som Joakim uttryckte det, "det här är indiegenerationen över mej", eller för den delen ett par indiegeneretationer över. 

När Weeping Willows startade i mitten av nittitalet var de ett sjumannaband, idag är de nere på fyra medlemmar. Men utöver det givna som en livebasist hade de såväl en grym kvinnlig stråkkvartett som en trumpet- och valthornsblåsande Stefan Sporsén med sej igår. De var aldrig färre än nio på scen. Inte undra på att det lät storslaget.  

Magnus Carlson är självklar i sin roll som frontman. En Morrissey och Frank Sinatra på samma gång. Han står både för de stora gesterna och ler ödmjukt mot publiken. Och dansar med sej själv under de instrumentala partierna. Vilken entertainer! Trots sorgliga låtar sprider han glädje.    

Men Weeping Willows är så mycket mer än Magnus Carlson. Niko Röhlcke står för en av kvällens stora arbetsinsatser när han växlar mellan keyboard, pedal steel och ett par tre olika gitarrer. Andra gitarristen Ola Nyström spelar gitarr som jag vet inte vad och lägger sköna körstämmor efter Magnus röst. Faktum är att jag ju förra året såg de flesta i bandet spela bakom Stefan Sundström ett par gånger. Cirkeln är sluten.  

Setlistan dominerades av debuten Broken Promise Land och nya skivan The Time Has Come, två skivor som kan ses som varandras syskon. På nya skivan har Weeping Willows återvänt till de ljudbilder som gjorde deras debutskiva till så banbrytande. Vi fick en livepremiär på "Under suspicion" till publikens stora glädje. En annan låt de enligt Magnus Carlson sällan eller aldrig spelat live var "Eternal Flames", vilken fantastisk låt.

Men jag undrar om inte de låtar som rev ner flest applåder var trion "Blue and alone", "While I'm still strong" och "Stairs". De kom på rad och under "Blue and alone" fuktades ögonen. Denna tårpil vet var den träffar.

Extranumren "So It's Over" och singlarna från nya skivan, "It Takes a Strong Heart to Love" och "(We're In) Different Places" kändes självklara.

De senaste veckorna har jag lyssnat ohälsosamt mycket på Weeping Willows, att se dem live igår var ingalunda slutet, utan bara början. I sommar är det dags att se dem live igen och jag fortsätter lyssna så länge. Vi är inte färdiga med varandra, jag och Weeping Willows.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar