Då kör vi.
I år hade Pavillion Junior-scenen ersatts av den tuffa pyramidformade scenen Rising som placerats vid City Center West. På söndagskvällen såg jag isländska trion The Vintage Caravan spela sin kompetenta nostalgiskt tillbakablickande sjuttitalshårdrock. Bandet imponerade och särskilt fint satt såklart "Babylon" som jag lyssnat på en del innan festivalen. På måndagskvälle var det dags för nästa Risingband. Danska De Underjordiske. Jag hade sett fram emot bandet eftersom jag verkligen gillade vad jag hört på Spotify. Tyvärr var bandet trist live, det tände aldrig till. Synd på så bra låtar.
En annan förändring i år var att festivalen tidigarelagts en dag, i år öppnade festivalområdet på onsdagen och lördagen var sista dagen. Det kändes hyfsat förvirrande för en vanemänniska som mej, mer än en gång trodde jag torsdagen var fredag och så vidare. Men faktiskt, det var något färre människor som drog hem på lördagen än vad det brukat vara på söndagen. Lite färre bleka fyrkanter där det nyss stått tält en vecka.
 |
| Inga ölburar på Roskilde. Ta med din öl var du vill. Gärna i kanna. |
Onsdagen bjöd på tre band. Först de gamla vännerna i bob hund. Jag såg bandet för tionde gången på femton år. bob hund levererar alltid och gör aldrig en dålig spelning. Avalontältet var röjigt och jag blev ett kort tag sugen på att göra något jag aldrig vågat och som av lätt insedda själ är förbjudet på Roskilde - crowdsurfa. Men den känslan gick över. Trion "Nu är det väl revolution på gång", "Ett fall och en lösning" och "Tralala lilla molntuss" satt som ett smäck.
Efter bob hund var det dags för Honningbarna. Norrmännen var ett perfekt sätt att följa upp bob hund, om bob hund var den röjiga punkrockens framtidshopp sent nittital är Honningbarna dagens framtid för punkrocken. Roskilde hade varnat för "high energy concert" och där framme röjde den huvudsakligen norska publiken sig nog halvt fördärvade. Själv stod jag långt bak och var lika imponerad som på Pustervik i våras.
Onsdagskvällen avslutades med The War on Drugs. Jag tillhör nog de få som helt missat The War on Drugs och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mej. Campet möttes upp och jag tog hand om vår lampskärm och undrade vad det här skulle vara. Så var det som en Bruce Springsteen i 2015-tappning med inslag av elektronik och Bob Dylan. Jag blev så imponerad. Och lite lätt blödig. Här stod jag och tittade på ett asbra band jag aldrig hört tidigare med fina vänner från campet och höll i vår flagga. På Roskildefestivalen. Jag levde min dröm. Och här ska lyssnas in på The War on Drugs inför Way Out West-festivalen.
På torsdagen hade min syster Jenny, som varit med de fyra senaste åren men i år skulle stå över, aviserat att hon skulle komma förbi på ett endagarsstopp. Som överraskning plockade hon även med sig syster Johanna, så torsdagen gick i syskonen Hellströms tecken. Vi och nästan alla i campet gick och såg Veronica Maggio. Hon lockade en publik långt större än det redan stora Arenatältet. Jag är så glad att jag lyssnat mycket på Maggio innan konserten, för det här var riktigt bra. Hennes låtar handlar om om hjärtesorg och ångest, men i slutändan med ett hopp. Dessutom utsökt framförda.
Eftermiddagen tillbringande vi i gröngräset en bit från Orange där vi sippade öl i solskenet. Ryan Adams spelade. iförd fåniga solglasögon och en tuff Black Flag-tröja, bland annat guldkorn som "Let it ride", "New York, New York" och "Come pick me up". Det passade alldeles perfekt. Så utmärkt tid och placering av Ryan Adams från festivalens sida.
Fredag och dags för The Tallest Man on Earth. Precis som många andra av årets svenska bokningar spelade han på Arena och lockade rätt så stor publik, men den långe hade passat bättre på Orange och med en sittande publik. Jag tyckte det var bäst i upptempolåtarna, medan de lugna låtarna hade svårt att få fäste. Eller vad vet jag? Kanske var jag inte på humör? Förresten är det lite lustigt med en engelsksjungande artist på Roskilde som pratar svenska i mellansnacket.
Något jag alltid försöker göra är att kolla noga i programbladet efter akter som verkar bra. En sådan var Dolomite Minor. Det nämndes influenser från Nirvana och Led Zeppelin och jag gick till ett kanske halvfullt Pavilliontält för att se vad detta nu var. Två unga, trummisen såg knappt ut att vara könsmogen, killar som knappast har ambitionen att bryta ny musikalisk mark men däremot kunde rocka rejält och föra vidare gitarrocken. Bra! Kul att jag gick och såg dem.
Efter Dolomite Minor var det sentomsider dags för Einstürzende Neubauten. På grund av tekniska problem blev bandets konsert rejält försenad och fick kortas. Vilket var synd eftersom Einstürzende bjöd på en av årets bästa spelningar. Jag har varit nyfiken på bandet i hur många år som helst men aldrig kollat upp dem. Deras show, med de många hemmagjorda instrumenten, en svängig Alexander Hacke på ena sidan och en ascool Blixa Bargeld i mitten av helt enkelt asbra. Det har blivit en hel del Einstürzende i veckan och jag är rejält sugen på att åka ner och se dem i Köpenhamn i höst igen. Då förhoppningsvis med en lång show utan tekniska missöden.
Hypade Goat fick avsluta fredagen för min del och vilken konsert de bjöd på. Hade jag inte vetat att de var från Hisingen hade någon lätt kunnat smälla i mej att det var ett gäng apacheindianer från gränstrakterna mellan USA och Mexico eller varför inte ett legendariskt band från nånstans i västra Afrika. Sångerskorna och dansarna, de två hårda congasspelarna och resten av bandet skapar en otrolig magi och energi. Goat är värda varje hype de får. Och tur jag för några veckor sedan lärde mej att Goat och Ghost inte var samma band.
Lördagskvällen innebar tre konserter för mej. Två legender och ett av nutidens riktigt stora. Thåström inledde min kväll. Och trots att det var bara några månader sedan jag såg honom undrar jag om han inte gjorde festivalens bästa spelning? Precis som i våras var de senaste tio årens skivor grunden i spelningen, men de två Imperietlåtarna var utbytta mot två nya, jag fick en livepremiär på den gamla singeln "Höghussång" och "Vacker död stad" hade dammats av. Och jag har nu hört "Jag är en idiot" på Roskilde, sen blir det aldrig bättre än så. Eller jo, det blir det nog, men likväl, eftersom allt alltid börjar ännu tidigare och det är en av världens bästa böcker är det inte mycket som slår att få höra Thåström spela "Jag är en idiot" i ett tält som under just de minutrarna bannemej fortfarande var grönt. Thåström var årets bästa spelning, överlägset bästa. Fast Pimme, varför bjöd du inte upp nån av danskarna som själva sjungit in "Sönder Boulevard" att sjunga duett med dej?
Efter Thåström spelade First Aid Kit på samma scen. Jag såg dem för femte gången och de blir nog bara bara bättre och bättre för varje gång. Nu hade de dessutom utökat med ännu en musiker, en slagverksvirtious, och var fem personer på scen. Andra halvan av spelningen speedade de upp och bjöd på ett härligt dansant låturval. "Heaven knows" är en djävulskt svängig låt. En mycket bra festivalspelning av ett band som kommer finnas kvar länge, åtminstone om publiken får bestämma.
Och sist då Paul McCartney. Jag har väl inte alls koll på hans solomaterial och även ifall "Live and let die" är en väldigt bra låt har jag nog knappt hört mer Wings-låtar än så. Men jag hade sett att han brukar spela såväl sagda Wings-låt som sådana som "Hey Jude", "Helter Skelter" och "Let it be". Alltså kunde det här inte gå fel, tänkte jag. För en som ju då är något av en turist i McCartney-land så tog det sin tid, även ifall resten av publikhavet verkade väldigt nöjda och det med allt rätt. Han är proffsig och det märks att han stått på de stora scenenerna i femti år och de goda recensionerna Macca får för sin pågående turné är välförtjänta. Men själv stod jag likväl och tänkte att det inte var någon show i stil med Prince, Kraftwerk eller Stevie Wonder, för att nämna andra legender som fått spela som sista stora namn på Orange de senaste åren. Det fick jag äta upp. Ingen show? Håll käften, Johan. Fyrverkeri! Eld! Entusiasmen från en publik på långt mer än femtitusen! Flaggorna i vinden och minneslunden till vänster. Låtarna "Ob-La-Di, Ob-La-Da", "Band on the run", "Back in the U.S.S.R", "Let it be", "Live and let die" och "Hey Jude" på raken. Och efter det sju låtar till, med en frustande "Helter Skelter" som höjdpunkt. Jag glömde allt jag tänkte första timman eller en och en halv timman. I salute you, Sir Paul.
Vi ses i lampskärmens skugga igen nästa år, campvänner och alla andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar