onsdag 20 februari 2013

Morrissey skrev sångerna som räddade mitt liv

Ingen vecka utan en gästbloggning, börjar det kännas som. Denna gång är det Andreas Creutz, som själv bloggar på literature connoisseur. Jag bad honom skriva om en av våra gemensamma idoler.

Jag hade det inte så djävla roligt där, några år kring millennieskiftet. Jag miste min religion, kämpade med att acceptera min homosexualitet och bytte största delen av mitt umgänge.

Men jag fick sällskap i min nyfunna och djupt kända vilsenhet. Morrissey skrev de vackra texterna — som samtliga, var och en, faktiskt verkade handla just om — mig.

Jag var the boy with the thorn in his side, som gick omkring på regnvåta gator under slate grey Victorian skies, i Göteborg, en förbannat humdrum town... Jag blev en kliché, men det må å andra sidan vara hänt; jag började må bra igen. Det jag kände fick resonans i texter som sjöngs eller vibrerades fram ur strupen på Morrissey. Jag kände utanförskapet. Jag kände tristessen. Jag kände längtan. Och inte minst kände jag den sexuella dubbeltydigheten. Jag kände igen mig.

Med det sagt, kan man dra slutsatsen att Steven Patrick Morrissey med sin musik, och allra mest med sina poetiska texter satte en ryggrad i en ung man som böjts till marken. Och det kan ingen ta ifrån vare sig mig — eller för den delen honom. Och jag vet att jag knappast är den ende som funnit stabilitet i den där gestalten, med de stora gesterna och de olyckliga ögonen.

Men det är väl inte bara det som är magin kring Morrissey. Han är en legend, och han för sig som en legend både i intervjuer och på scenen. Genom kvicka men undvikande svar tar han sig igenom pratshowerna, och när han står på scen framför hundratals eller tusentals hängivna fans som sträcker armarna mot honom, ställer han sig ofta just utom räckhåll, centimeter bort från dessa armar med sina händer, innan han — om han är på humör — låter några få nå honom, jublande.

Morrissey är den otillgänglige, den missnöjde, deppighetens släckta fyrbåk. Karln ser ut över publiken och förkunnar jämrande att life is a pigsty. Och de flesta som står där och lyssnar, i den stunden, är nog då gemensamt övertygade om att just så är det; och likväl är man nöjd, för man värms av idolens magnetism. Och man vet, att man delar åtminstone utanförskapet med honom där uppe.

Min egen tid med Morrissey är över. Jag lyssnar inte oavbrutet till honom vid varje tillfälle; han är nog inte ens längre den artist jag lyssnar mest till. Mitt eget liv har förändrats dramatiskt på de tio-tolv år som gått sedan jag först hörde hans röst. Med vad Morrissey betydde för mig under 2000-talets första år, det förblir.

Jag kan bara hoppas att andra ledsna pojkar också får förmånen att gråta ut och finna nytt mod hos Morrissey.

3 kommentarer:

  1. Googlade på vårt bandnamn, Längtans Motell, och hittade din sida. Kolla in kan vara musik i din smak.

    http://www.langtansmotell.se

    SvaraRadera
  2. Fint inlägg. Tänkte bara uppmärksamma en sak: Ledsna och förvirrade flickor kan också finna tröst i Morrissey.

    SvaraRadera
  3. Ett fan och Morrissey diskuterar detta i The South Bank Show 1987: http://www.youtube.com/watch?v=bbr57W70UdE&feature=player_detailpage&list=UUIozOftCXFyXvJE1o-V_UeQ#t=676s

    SvaraRadera