Robyn Hitchcock – The man upstairs

Det är dags att väcka bloggen ur sin sommar- och valrörelseslummer. I Facebookmejlen låg en recension Michael Porali mailade över för ett par veckor sedan, så vad finns det att tveka på nu när löven börjat byta färg och kvällarna blir mörka. Klart Minnenas Motell ska upp på banan igen och klart det ska ske med en recension signerad bloggens mest trogna gästbloggare. Hoppas det finns några läsare kvar.  

Det är väl ingen hemlighet att jag i stort sett ratar all musik gjort tidigare än 1980, samtidigt som jag ratar de flesta gubbar-med-gitarr-och-efternamn både före och efter den tiden. Dock är Robyn Hitchcock en av de få som faktiskt lyckats tilltala mig, och det till och med under en längre tid, även om det ska erkännas att jag inte direkt följer herrns förehavanden särskilt noggrant. Att han ens släpper ny skiva nu i höst (ja, det är höst!) kom som en överraskning när jag öppnade denna veckas nyhetsbrev från en av de stora musikdistributörerna, men har jag fått den att ladda ner så är det självklart att jag lyssnar! Vissa av titlarna kändes igen redan på förhand, men efter att ha läst det medföljande pressutskicket inser jag att det helt enkelt beror på att ungefär halva plattan består av covers. Dock ”gamla” covers, så att jag inte klarade av att placera låttitlar vars original är signerade till exempel the Doors eller Roxy Music är i ärlighetens namn inget jag ens tänker skämmas över.

"Sanningen är dock att det är en 61-årig man med akustisk gitarr"

Albumet i sig då? Jodå, det innehåller på ”gammaldags” manér tio låtar och har en speltid på sammanlagt trettioåtta minuter, vilket faktiskt känns helt lagom med tanke på att det vi har att göra med här inte direkt är i kaliber med I want to destroy you utan ett album fullkomligt befriat från både slagverk och distpedaler. Ackompanjerad av Jenny Adejayan (cello) och Charlie Francis (piano) tassar Robyn Hitchcock sig igenom de tio låtarna på ett sätt som vore han fjorton år gammal, på väg hem från sin första fylla (kanske med en date till och med?) och är livrädd för att väcka sina föräldrar med att få trappan upp till pojkrummet att knarra. Sanningen är dock att det är en 61-årig man med akustisk gitarr, och i ”Somebody to break your heart” går han ta mig tusan till och med loss på bluesmunspelet! Jag är faktiskt inte helt säker på varför jag inte avfärdade honom i samband med att jag avfärdade Bob Dylan, Rolling Stones och alla de andra gäspningarna när mitt mer aktiva musiklyssnande inleddes någon gång i högstadiet. Men i och med att The man upstairs, släpps den 27 augusti 2014, är jag än en gång glad att jag inte gjorde det.

Michael Porali