fredag 17 oktober 2014

Mer intressant än Pluras femtielfte kokbok

Vid en första anblick står han vid Plura Jonssons vänstra sida klart i skuggan av bröderna Jonsson. Men ibland så händer det och Tony Thorén, Eldkvarns basist sedan start och den enda som utöver Plura varit med precis hela tiden, blixtrar till i en rockpose som hade platsat i Hellacopters eller The Soundtrack Of Our Lives. Jag är inte kompetent nog att bedöma hans basspel, men jag vet att han är en av Eldkvarns viktigaste beståndsdelar. Ett av fundamenten. En av kungarna från Broadway.
Bild från Eldscript Förlag
skrev jag om Tony Thorén efter Eldkvarnspelningen på Trädgårdsföreningen här i Götet någon vecka före jul förra året.

För ett år sedan släppte också Tony Thorén sin självbiografi Vafaan är det frågan om? - där hans livsberättelse, om livet som basist i Eldkvarn sedan starten och producent med hitlåtar som "Die Mauer" och "Little Willie John" bakom sig, blandades med mer filosofiska funderingar kring livet och universum.

Nu har uppföljaren Basism - 101 svängiga utsagor kommit. Eller uppföljare och uppföljare, det är ingen ny Vafaan är det frågan om? utan snarast en bok där den hemsnickrade filosofin och funderingar kring vardagens existentiella frågor fått blomma ut till fullo. Några passusar om Peter LeMarclåtar, hur han blev en av två hippies i Norrköping på tidigt sjuttital och basspelande får plats, men mest är det Tonys funderingar och grubblerier kring världens vardande och låtande som här får fritt spelrum. Tony skissar på eller snarare presenterar en ideologi han kallar basism.

Basism är ingen självbiografi, och egentligen ingen uppföljare på den förra boken. Ska jag jämföra med något är det väl närmast Kjell Höglunds gamla legendariska månadsmeddelanden på hans numer insomnade hemsida, men varför jämföra? Tony Thoréns bok står på egna ben och hans humanistiska budskap är inget världen mår sämre av. Tvärtom, det finns mycket sympatiskt i hans tankar och funderingar. 

Samtidigt ska sägas att det ibland blir för mycket. Basism gör sig nog bäst i att läsas något stötvis och inte sträckläsas pärm från pärm, den hade definitivt blivit bättre med fler berättelser från musikerlivet och något mindre filosoferande. Bokens målgrupp torde vara främst Eldkvarnfans, och till med de mer nördiga sådana. Men som Eldkvarnmerchandise är den betydligt mer intressant än Pluras femtielfte kokbok. Nu väntar jag med spänning på att fler Eldkvarnmedlemmar ska skriva sin historia.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar