torsdag 17 januari 2013

"Bruce" av Peter Ames Carlin

Den första regelrätta bokrecensionen på Minnenas Motell och fler lär det bli. Jag har läst den nyutkomna Bruce Springsteen-biografin.

Våren 1969, Asbury Park, New Jersey. På trummisen Vini Lopez initiativ bildas ett band med honom själv, gitarristen Bruce Springsteen, organisten Danny Federici och basisten Vinnie Roslin. Detta band tar sig med tiden namnet Steel Mill. Roslin byttes efter ett år ut mot Steven van Zandt. Ingen visste det då, men vägen mot E Street Bands födelse och Bruce Springsteens framgångar anträddes där 1969.
Nyfiken på hur Steel Mill lät? Det finns en bra livebootleg från 1970 på The Pirate Bay, kan rekommenderas!

Bruce är en ambitiös 500-sidorsberättelse. Den låg gissningsvis under många granar i julas. Biografin är inte auktoriserad såtillvida att Bruce Springsteen eller någon i hans krets kunnat styra över innehållet, däremot har Springsteen själv och nästan alla som är eller varit i hans närhet ställt upp och pratat - i många fall gett djupintervjuer - med författaren. På bildsidorna finns en del bilder från familjealbumen.

Boken är sprängfylld med referenser till såväl färska intervjuer som gamla tidningsartiklar och inslag i etermedier. Upplägget är det vanliga, några korta betydelsefulla scener allra först och sedan strikt kronologiskt.

Jag har läst den svenska översättningen, eftersom mitt självförtroende inte räcker till för att läsa femhundrasidorsböcker på engelska från pärm till pärm. Det är egentligen lite märkligt, eftersom jag är rätt van vid kurslitteratur, webbsidor och politiska handlingar på engelska. Men, det kanske kommer?

Efter ett inledande kapitel om Springsteens barndom och uppväxt är vi framme på hans sena tonår och början på den epok som behandlas mest utförligt i boken. Decenniet som inleds där han startar sina första band och som avslutas med att tvisten med första managern Mike Appel till sist når sin lösning får vi följa på mer än tvåhundra sidor.

Det är inte utan att det ibland är svårt att följa med i alla härvor av band, musiker, arrangörer, städer i New Jersey, turerna när Springsteen till sist får skivkontrakt hos Columbia, de första hundåren på storbolag innan genombrottet med Born to run och till sist den uppslitande tvisten. Mer än en gång under läsningen känner jag att mina förkunskaper är lite för dåliga, men å andra sidan, tänk vad jag har kvar att upptäcka när jag gör några extensiva omläsningar.

Även Springsteens andra decennium som musiker ges generöst utrymme, ungefär hundra sidor ges åt decenniet som följde, där Darkness on the edge of town, The River, Nebraska och Born in the U.S.A kom ut. Dessutom spelades det in material nog för ett helt knippe skivor till, en del av det materialet har släppts på senare år.
Boken är lite framtung, med tanke på att de mer än tjugufem år som gått sedan Born in the U.S.A-turnén avslutades behandlas tämligen översiktligt. Å andra sidan kommer man ju inte ifrån att Springsteen hade sin mest kreativa och konstnärligt kvalitativa period fram till mitten av 1980-talet. Men missförstå mej rätt, det är inte svårt att sätta samman en playlist med ett dussin låtar av högsta klass från mitten av 1990-talet och framåt.

Ett genomgående tema i boken är relationen mellan artisten och de andra i E Street Band. Jag hade nog inte fullt ut förstått E Street Bands betydelse innan jag läste boken. De och Bruce är mer av ett band än en artist med kompgrupp, och jag kommer inte på någon konstellation som ens i närheten av dem. Inte ens Neil Young & Crazy Horse, då han har gjort lika mycket högkvalitativt material utan Crazy Horse som han gjort med dem. Den egensinnige Neil Young är i högsta grad en soloartist, något Springsteen allt mindre framträder som under läsningen av boken. Upplösningen av E Street Band, den misslyckade korta sejouren tillsammans i mitten av 1990-talet och återföreningen 1999 behandlas och bandmedlemmarna är förvånandsvärt frispråkiga.

Själv såg jag Bruce Springsteen första gången i juni 2009. Då hade jag försökt få tag på biljetter till sommaren innan men utan framgång. Alltså har jag inte sett "hela" E Street Band eftersom Danny Federici hade hunnit gå bort. Big Man blåste fortfarande sina saxsolon, men mest stod eller satt Clarence Clemons på sin del av scenen. Vi såg en gammal och sjuk man.

Egentligen var jag rätt dåligt inlyssnad den där kalla junikvällen. Jag hade egentligen bara koll på Darkness on the edge of town och Nebraska i sin helhet - dessa hade jag å andra sidan lyssnat på i många år. Hitsen från Born to run och Born in the USA och kanske halva The River hade jag lyssnat en hel del på oxå. Jag hade skrapat lite på ytan på 2000-talssläppen. Försökt lyssna in mej på den aktuella Working on a dream. Men sådana som "Lost in the Flood", "Tenth avenue freeze out", "Youngstown" och "Downbound train" var nyheter för mej där jag stod i publikhavet. Alla fyra var emellertid utsökt framförda och blev snabbt stora favoriter.
 Veckan efter konserten började en mer målmedveten genomgång av Springsteens diskografi, den pågick till och från i säkert ett och ett halvt år.

Om relationen mellan Springsteen och de andra i E-Street Band är ett genomgående tema är Springsteens mörker, grubblerier och depressioner ett annat. Vi får följa en trasig familj. Från hans fasters död som litet barn i en trafikolycka sent 1920-tal via faderns tysta nätter vid köksbordet rökandes och med ölburk efter ölburk framför sig, till Bruce egna demoner. Egentligen har ju det här funnits i Springsteens produktion i många år. Lyssna bara på "Factory", "My fathers house", "Used cars" och "The River". Den sistnämnda handlar förresten om en av hans systrar.

De senaste tio åren har han ätit antidepressiva och det ger onekligen ett annat perspektiv på den glade gamäng som spelar muskelrock inför tiotusentals skrikande fans.

Bruce lockar till lyssning av gamla och nya favoriter, inte minst är det väl dags att börja tränga ned i guldgruvorna Tracks och The Promise.

Vi ses på Parken i København.


2 kommentarer:

  1. jag måste ha den här boken! men kanske väntar tills den kommer ut i pocket.

    sen kan jag varmt rekommendera att testa att läsa en musikbiografi på engelska! i synnerhet om du är van vid engelsk kurslitteratur. jag har läst en handfull sådana på originalspråk och man kommer in i det förvånansvärt snabbt. kan ju förstås inte uttala mig om just den här boken men de jag läst (de om mötley, lemmy, ozzy, johnny cash och the clash) har hållit en alldeles lagom nivå på språket. så naturligtvis klarar du det!

    /bea (som även läst en turbonegrobiografi på norska)

    SvaraRadera
  2. Kul med bokrecension! Vilken söt bild på dig! :)

    SvaraRadera