När jag hittade David Bowie på gatan

Det måste ha varit i början augusti 2002. En lördags- eller söndagsförmiddag gick jag från lägenheten på Vejlegatan till bussen. Jag skulle till jobbet för ett långt helgpass, från lunchen vid tolvsnåret till natten kom vid nio på kvällen. Det var varmt ute och tanken på att tillbringa hela dagen på jobbet kändes inte helt angenäm. På gatan ser jag då en cd-skiva, med den blanka undersidan uppåt, något omslag syntes inte till.

Som den nyfikna person jag alltid varit plockade jag upp såklart skivan och såg att det var en samlingsskiva med David Bowie. "Kul", tänkte jag. Den måste ha fallit ut från någon fest kvällen innan. "Så var man en skiva rikare, hoppas den funkar". Och jodå, trots att den gått sönder lite längst upp på högra kanten av skivan visade den sej funka alldeles utmärkt och skivan snurrade en hel del den närmsta tiden. "John, I'm only dancing" blev en ny favoritlåt. Skivan har jag kvar.  

Så gick det till när jag hittade David Bowie på gatan.