tisdag 16 juli 2013

Patti Smith självantände stundtals Falconer Salen

Ännu en klassisk konsertlokal att pricka av: Falconer Salen på Fredriksberg i Köpenhamn. Lokalen var förhållandevis liten och kändes mysig, och var en rejäl konstrast till det mer flashiga Radiosonhotellet lokalen låg i. Däremot undrar jag varifrån de fått sitt öl? Det var äckligt och smakade mest smör. Och någon luftkonditionering tror jag inte fanns, den var åtminstone inte påslagen. Å andra sidan, Patti Smiths musik blir inte sämre av äckligt öl och en svettig lokal!

Patti och bandet inleder bra med "April fool", av mina favoritlåtar från senaste skivan Banga. "April fool" är en ganska lugn låt och överhuvudtaget var inledningen på konserten ganska lugn och blir efter någon låt rätt trevande. Det är med fjärde låten "Dancing barefoot" som det bränner till och som det bränner. Här behövs ingen pyroteknik! Självantändning!

Patti Smith är glad över att vara åter i Köpenhamn och Danmark, och för en gångs skull kändes sådana ord inte speciellt malplacerade. Det var länge sedan jag hörde ett så lokalt mellansnack av en världsartist. Danmark och HC Andersen har en speciellt plats i Pattis hjärta, i sin första skolpjäs spelade hon Den fula ankungen. Med "Dancing barefoot" och den anekdoten hade hon redan vunnit publiken.

Hon pratade även om Christiania och passade på att dissa Danmarks politik gentemot Grönland, men tillade att även hennes eget land håller på "med massa skit". Det var långt från det pliktskyldiga mellansnack så många andra ägnar sej åt.

"This is the girl", en annan favorit från Banga, framfördes i en riktigt fin version tillägnad Amy Winehouse. Till Edward Snowden spelades en vad jag gissar helt nyskriven låt. Patti Smith utstrålade precis som på Roskildefestivalen för tre år sedan både värme och engagemang från scenen.

"Beneath the southern cross" började stämningsfullt halvakustisk men stegrades allteftersom och avslutades i ett majestätiskt crescendo. Den gjorde sej verkligen bra i sitt delvis nya arrangemang.

Bandet, med evige sidekicken Lenny Kaye i spetsen, imponerade. De bytte instrument med varandra i högre takt än ett pojkband byter kläder och lyckades låta betydligt mer än fyra personer brukar kunna göra från en scen.

Mot slutet av ordinarie set bestämde sej Patti och bandet för att det var dags att lägga in en ännu högre växel. Först en "Pissing in the river" med ett redigt powerballadsolo av Lenny Kaye och därefter de två punkröjarna "Because the night" och "Gloria". Patti Smith är verkligen en punkpionjär, precis som hennes framlidne man Fred Sonic Smith och hans MC5 var.

När sedan "Rock n roll nigger" kom som sista extranummer återstod inget annat än att konstatera att den i vinter 66-årige artisten rockar hårdare än de flesta inte ens hälften så gamla band och artister.

Att jag sedan saknade "People have the power", "Amerigo" och Neil Young-covern "After the goldrush" gick lätt att bortse från efter en sådan avslutning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar