Setlista finns hos Boblinks.
Klockan åtta släcks ljusen i salen ned och när strålkastarna på scen tänds igen har de skiftat färg från rött till gult. Utan den traditionella rösten som säger "ladies and gentlemen, Columbia recording artist Bob Dylan" drar Bob Dylan och hans band drar igång en lekfull "Things Have Changed" i ett alldeles för struttigt tempo, som gör att låten tyvärr slarvas bort. De första låtarna är lite trevande, "She Belongs To Me" är rätt blek och anonym, "Beyond Here Lies Nothin'" och "What Good Am I" är godkända men inte mycket mer. Sologitarren trakteras av Charlie Sexton, som när jag efter konserten kollar på Boblinks har spelat sedan start på höstturnén. Kanske har Bob efter sommarens velande till sist satt ner foten?
Med femtelåten, Tempest-färskingen, "Pay in blood" bränner det till och kvällens hittills bästa låt levereras. Det är något med Tempest-låtarna, de passar rösten och Bob Dylans sjätte decennium som artist som hand i handske.
Första set avslutas med en trio som verkligen går hem hos publiken. Swingbiten "Duquesne Whistle", även den från Tempest, som river ner kvällens första rejäla applåd, en helt okej "Tangled up in blue" och slutligen kvällens höjdpunkt, en magisk "Love sick". I "Love sick" stämmer allt, Dylan kliver bort från flygeln och ställer sej mitt på scen, bandet spelar lyhört, låten dryper av den smärta som finns på Time out of mind. Jag kan inte göra annat än att sitta och njuta, antagligen med halvöppen mun i ren häpnad. Där och då är konserten redan hemma för min del.
Döm då om min förvåning när artisten sedan talar flera meningar från scen, han aviserar en paus och bandet går av scen. Lite av magin som byggdes upp under "Love sick" går förlorad, men icke desto mindre var det kul att höra honom prata och knepet med paus är rätt bra. Dylan orkar inte spela så långa konserter längre, de senaste åren har han ofta haft med andra band som får spela först och själv kunnat göra lite kortare set. Nu spelar han två set och sammanlagt nitton låtar. Gärna för mej. I pausen hör jag några skåningar i raden bakom mej dividera.
- Jag hör ju inte vad han sjunger!
- Han sjunger ju tydligare än någonsin!
Bob Dylan är polariserande som liveartist.
Själv tyckte jag ljudet var betydligt mer behagfullt på den lilla Falconer Salen i jämförelse med de hockeylador där jag oftast sett honom. Och just det, här SÅG jag faktiskt Bobby själv, inte bara en knappnålstor gestalt långt borta. Jag hade gissat att ræcke 2 betydde andra raden, det gjorde det nu inte, jag hamnade på femte raden. Danskar! Men jag såg bättre än någonsin tidigare. Ett fotoförbud gjorde dock att glädjen förtogs lite, ett fåtal kort togs i smyg för att slippa dansk utskällning. Och missförstå mej rätt, jag har inget till övers för de besökare som föredrar att se konserter genom en kameralins och fotar hela tiden, men någon bild vill jag ta, till såväl blogg som minne.
Andra set börjar med att Donnie Herron tagit på sej en banjo och ställt sej upp bakom sitt pedal steel, bandet drar igång "High water (for Charley Patton)", tempot är till att börja med lite skumt men bandet får ordning på låten snart. Örhänget från Love and theft, med alla sina hyllningar till gamla bluesartister och den ödesmättade beskrivningen av översvämningen 1927, blir riktigt bra.
Annars domineras andra setet av riktigt bra låtar från Tempest, hela fyra stycken hinns med, dessvärre inte de egna favoriterna titellåten och "Roll on John". Men "Early Roman Kings", "Scarlet town", "Soon After Midnight" och framförallt "Long And Wasted Years" framförs med den äran. En lekfull "Spirit on the water" passar in bra den med och "Forgetful heart", som på skivan Together through life är rätt anonym, blir en finstämd och riktigt bra ballad.
Tempest har getts mer plats i setlistorna än i våras och somras, fast annars är det inga överraskningar utöver den för mej tidigare okända "Waiting For You", som dök upp i första set. Innan den dök upp på den här turnén har den tydligen bara spelats två gånger tidigare. Vad är det för låt?
Efter två set som klokt nog mest bestod av låtar från de senaste tjugufem åren kom så extranumren med en lysande "All along the watchtower" och en bortslarvad "Blowin' in the wind". Den sistnämnda hade vi kunnat vara utan. På extranumren öppnades upp för stående publik och vilken känsla det var att stå i andra-tredje raden i en ganska liten lokal och se en av sina stora favoriter på scen. Inget unikt när det händer med svenska artister, men här snackar vi den sjuttitvåårige Robert Allen Zimmerman. Denna den moderna populärmusikens levande och lynniga legend.
Bob verkade trivas, faktum är att han log flera gånger under konserten och tog några danssteg i "Long And Wasted Years". Jag tror han kommer kunna leverera ännu några år, men tveksamt hur sugen jag är på att se honom på en hockeylada igen efter det här.
Men som han sjunger i "Early Roman Kings" från senaste skivan:
"I ain't dead yet"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar