Inga billiga lösningar till varje pris

Mina tio första bob hund-spelningar följde ungefär samma mall. Utomhus, festival, sommar, rasande energi, rundgång och en Thomas Öberg som var överallt på scen samtidig. Klättrande på förstärkare, svingande sin mick och ständigt med konen, ibland vit, ibland röd och vit, som sin följeslagare. bob hund levererade alltid och jag gick aldrig därifrån besviken.

Min elfte bob hund-spelning, gårdagens föreställning på konserthuset tillsammans med Göteborgssymfonikerna, var helt annorlunda. Något annat kom fram i bob hunds musik. Det vackra, det smärtsamma, det storslagna... Sådant som ofta skymtat igenom på skivorna men inte kommit fram på festivalscenerna. Till och med Thomas Öberg var en delvis ny scengestalt. Han var visserligen den enda på scenen som rörde sig, men till och med hans rörelsemönster var delvis nytt. Det klättrandes inte på några förstärkare om vi säger så - men givetvis var konen med.

bob hunds furiösa synthsmyckade punkrock gick utmärkt att framföra tillsammans med de eminenta Göteborgssymfonikerna. "Helgen v48", "Min trampolin", "Tinnitus i hjärtat" och de nya låtarna "Hollywood nästa" och "Rocka billigt" hörde till kvällens höjdpunkter. När bandet och symfonikerna dessutom kompletterades med körer, på några låtar Popkollokören och på några Göteborgssymfonikernas egen kör, var det inga billiga lösningar till varje pris utan bob hund med extra allt.      

Jag kan inte tänka mej ett bättre sätt att fira helgen vecka 48.

Som snart har tagit slut.

Ikväll spelar Eldkvarn i Västerås, är det för sista gången?

Tony Thorén

Ikväll spelar Eldkvarn i Västerås, är det sista gången bandet står på scen?

Det var under Allahelgonahelgen det sjönk in i mej. Visst, egentligen hade jag ju hört det redan flera veckor tidigare. När Tony Thorén skrev på sin Facebooksida att bandet skulle ta en paus och han och Werner sökte jobb. Media plockade upp det. Men det var under Allahelgonahelgen media till sist intervjuade Plura Jonsson och jag förstod att det verkligen inte skulle vara någon mening med att sitta och kolla när turnéplanerna i smyg fylls på, ingen mening med att kolla vilken småstad jag skulle kunna få se bandet den här gången, ingen mening med att hoppas jag och Eldkvarn skulle på samma festival och så vidare. Sveriges förmodligen mest långlivade och flitigast turnerande rockband skulle ta en paus under 2016.

Ikväll spelar Eldkvarn en tidigare uppskjuten spelning i Västerås och sen stänger de boken under 2016. Och öppnar den igen 2017? Eller? De ska ju "spela för döden" som de sjunger i den underbara "Blues för Bodil Malmsten".

Det var den oron som fick mej att faktiskt bli lite nedstämd på riktigt. Visst, gubbarna börjar bli gamla och jag har sett dem massa gånger. De har inte gett ut nytt material på fyra år. Och allting har ett slut. Så vari ligger egentligen dramatiken ifall Eldkvarn faktiskt skulle lägga ner?
 

Plura Jonsson

Kanske blev jag lite provocerad när Plura sa "Att komma till Uppsala för andra gången på samma år och köra samma låtar och samma mellansnack, det börjar bli som ett ok som man ska bära". Det är en känsla jag absolut kan förstå, men då kan bandet låsa in sig i replokalen och repa in ett helt nytt set, sånär som på de typ tre-fyra låtar de inte kan komma undan. De har faktiskt släppt över tjugufem skivor och har gott om material att välja mellan. Låt fler upptäcka sådana mästerverk som "Förgiftat blod", "Två brustna hjärtan och tio blå" och "Var det inte vi igår?". Och ifall Pluras hälsa sviktar och det blir för jobbigt att stå upp upp en och en halv timma så kan de gå över till att spela sittande, det skulle antagligen funka hur bra som helst. Men vad hjälper nytt set och stol om lusten helt enkelt inte finns? Givetvis inte alls.

Självklart ska Eldkvarn ta en paus om de vill - och jag tror faktiskt inte vi har sett bandet för sista gången.

Även om det inte blivit några nya låtar skrivna och den verkliga lusten saknas när bandet ställer sig i replokalen 2017 och de då inser att det inte går att styra skutan M/S Alkohol vidare så är jag övertygad om att bandet då väljer att sluta på topp med en ambitiös avskedsturné och inte låter karriären sluta med att de genomförde en uppskjuten spelning i Västerås senhösten 2015 och sen försvann ut i tröttsam tevekarriär för en medlem och tja, kanske inte så mycket överhuvudtaget för de andra.
    
Eldkvarn har aldrig varit främmande för att slå på den stora trumman när chansen ges. Cirkus Broadway, kyrkokonserterna och den stjärnspäckade fyrtiårskonserten på Cirkus 2011 för att ta några exempel. Alltså lär det kunna bli en schysst avskedsturné om något år, säkert med några nyinrepade gamla guldkorn.

Eller så kommer bandet tillbaka och är som bäst när de slår i underläge, så som de gjort så många gånger förr. Tänk bara på Utanför Lagen, Limbo och Atlantis. I april 2017 kanske det är jag som far till typ Ulricehamn och ser Eldkvarns turnépremiär för den nya asbra skivan? Som i klassisk Eldkvarntradition givetvis får ett rätt kasst namn.

Slowgold utmärkt även som akustisk trio

När längtan är som störst kan saker hända plötsligt. När jag skrev om Slowgolds nya album Glömska förra veckan beklagade jag mej över att jag trots många chanser inte sett Slowgold live sedan i januari. Så fick jag häromdagen veta att Slowgold skulle spela akustiskt på Bengans sent på fredagseftermiddagen. Vad jag trodde skulle vara ett par tre låtar med Amanda Werne helt själv visade sig vara en minikonsert med Slowgold som akustisk trio. Ett format som passade låtarna alldeles utmärkt.

Glömska släpptes som sagt förra veckan, men vinylen har inte kommit från Tyskland än och gårdagens gratisspelning i Bengans källare får väl ses som en försmak inför releasefesten 19 december. Slowgold har hamnat avsevärt mycket mer i ropet sedan konserten på Pustervik för snart ett år sedan. Två hyllade album och ett flitigt spelande har placerat Amanda Werne på kartan. Men det var en ödmjuk och nästan lite blyg Amanda Werne som var självklart centrum på scenen.

De inledde med "De osynliga", Slowgolds största hit att döma av antalet spelningar på Spotify och en utsökt låt. Följt av några låtar från nya skivan, den vackra "Vila", countrypärlan "Brinna långsamt", "Korta sommar" och min favoritlåt "Rosor", som på skivan är präglas av röjiga elgitarrer, men Amanda visade att det gick lika bra att framföra låten med akustisk gitarr. Mellan låtarna byttes det munspel i samma takt som Neil Young kan göra ibland, fantastiskt. Sedan en publikrequest med "Hundarna" från debuten och avslutningsvis "Öppna sår", en egen favorit på EPn jag upptäckte Slowgold genom.

Nu vill jag se Slowgold snart igen.

Vill du jag ska komma och spela skivor och dricka gratis öl?

Det började med en fråga, som så ofta. När den första Brun7-festen skulle ordnas i våras frågan arrangörerna Adam och Mikael om jag hade lust att DJ:a - och det hade jag såklart. Sagt och gjort, jag började fixa ihop en samling DJ-skivor och spelade lite gamla och nya favoriter nån timma. I somras blev det så en DJ-spelning till, och en till och under hösten ännu fler. Och i samma takt blev DJ-skivorna fler. Jag tror att det är en av orsakerna till att bloggen somnade in. Mitt musikintresse kom att kanaliseras genom att göra fler och fler DJ-skivor. Och efter spelningarna på Brun7, Röda Sten, Jazzhuset och Pustervik har jag fått blodad tand. Säg till om du vill jag ska spela skivor!

Indiepopen och punken tar störst plats bland skivorna, men jag har såklart även en hel del gubbrock (givetvis), sexti- och sjuttitalsrock, americana/country, grunge, elektroniskt, metal och självklart oxå lite schlager/dansband, stora 80-taltshits och eurodisco. Det mesta utom RnB och hip-hop, ungefär.

Foto: Andreas Samuelsson

Alice B är tillbaka

Äntligen är Alice B tillbaka. Indiehjälten från Göteborg som släppte ett fantastisk debutalbum 2012 och sedan slutade släppa skivor. Visst, hon spelade regelbundet på hemmaplan inför en trogen publik. Och 2014 fick hon spela före Håkan Hellström på Ullevi. Men det kom inga nya skivor, även om hon spelade nya låtar live. Alice B fortsatte att mest vara en angelägenhet för delar av den Göteborgska indiescenen. Förrän den här veckan. Den gamla livefavoriten "Svanar" kom till sist ut officiellt och en ny skiva kommer i vår. Det är dags att resten av landet får upptäcka Alice B.

Att lyssna på Slowgold är som att åka tidsmaskin

På annandag jul förra året gästade Michael Minnenas Motell med en recension av den då nysläppa fyralåtars EPn som var första släppet på några år från Slowgold och nån vecka senare såg vi Slowgold live. Där och då började det för mej. Och idag är Slowgold min näst mest lyssnade akt senaste året. Trots att jag, pinsamt nog, lyckats missa varenda chans att se Amanda Werne och hennes kompmusiker live sen den där kvällen i början av januari. Och det har inte saknats tillfällen.

Idag släpps nya albumet Glömska som är Slowgolds fjärde släpp på ett år, på ett år har hon hunnit med två album och två EP. Det är produktionstakt som för tankarna till den utgivningstakt exempelvis Beatles och Bob Dylan hade på sextitalet, och att lyssna på Slowgold är som att åka tidsmaskin. Tidsmaskinen tar en tillbaka till låt oss snarare säga sjuttitalet.

Visst, jag var inte med då. Men det var inte Amanda Werne heller. Likväl är Slowgolds låtar inbäddade i ett orangebrunt skimmer av gamla Neil Young-plattor, stearinljus i urdruckna vinflaskor och drömmar om Gärdesfester och Woodstockfestivaler. Utan att det känns nostalgiskt eller daterat! Tvärtom lyckas Slowgold låta i högsta grad relevant för mitten av 10-talet. Men det är kanske inte så konstigt, i en stad som fött fram ett band som Graveyard är Slowgold ett helt logiskt syskon. Ett syskon som visserligen är mer inne på folkrock än hårdrock, men likväl ett barn av samma tid.

Glömska är ett alldeles lagom långt album, 38 minuter långt och med tio låtar. De flesta låtarna går i ett ganska lugnt tempo, men i "Rosor" vrids tempot upp en aning och låten blir en skön kontrast till de mer finstämda låtarna. "Brinna långsamt", som kom redan på EPn tidigare i höstas, är en lysande countrypärla. Avslutande pianoballaden "Mitt hjärta" tror jag är en av de finaste låtarna som kommit i år. Låtar som "Glömska" och "I regnet" kryddas med en orgel som för tankarna till Bo Hanssons utmärkta Sagan om ringen. När jag först hörde talas om att det skulle finnas med en orgel på skivan gick mina tankar till The Doors, och inget ont om det, men givetvis hämtar Amanda Werne istället, trots att alla jämför henne med Neil Young, inspiration från den svenska proggen.

Slowgold tycks stå på randen mot något slags genombrott. Jag hoppas verkligen det blir så.

Chantal Acda - The sparkle in our flaws

Och vi fortsätter upplivningsförsöket av Minnenas Motell med ännu en gästbloggning. Nu är det Michael Porali som recenserar en skiva. Jag fick texten för några veckor sedan. Om ni vill hålla koll på kronologin.

Efter en dryg veckas känslomässig bergochdalbana tyckte min kropp och hjärna att det började bli nog och bestämde sig för att ge upp lite. I liknande tillstånd är det vanligt att ta till Winter Took His Lifes nästan tio år gamla tröstfilt You know what it's like to be alone and shut down, men omständigheterna i mitt hem i skrivande stund gjorde att jag istället satte mig vid datorn och öppnade en mapp vid namn "Acda".

Helt ovetandes om vad det var läser jag artistbiografin och där jämförs Chantal Acda, som artisten visade sig heta, med nyklassiska kompositören Nils Frahm, och det kan ju kännas som ett passande söndagsmys. Nu var det ju inte direkt så, utan The sparkle in our flaws visade sig snarare vara en stråkbaserad historia i åtta delar, framburen av lika delar försiktigt sprakande beats, kammarmusikliknande arrangemang och framför allt Chantal Acdas fullkomligt gudomliga röst som bara smeker det ömmande hjärtat på precis det sätt det behöver.

Redan från inledningen i "Homes", och än mer i det fullkomligt malplacerade distpartiet i tredjespåret "Games" och hela vägen fram till avslutningen i "Still we guess" är "The sparkle in our flaws" minst lika mycket något som griper tag i mig, som något jag själv krampaktigt behöver hålla fast vid. Lite som en livboj i höststormandet, om man så vill. Både bildligt och bokstavligt. Jag kan bara tacka Chantal Acda, trettiosju år från Belgien och fram tills idag helt okänd för mig, för att det här helt plötsligt blev en lite mindre hemsk söndag.

Michael Porali

L7, Electric Ballroom, London, 16 juni 2015

Dags att få liv i Minnenas Motell igen kanske? Först ut är eder bloggares gamla klasskompis Beatriz Alvarez som för två år sedan skrev om Dregens självbiografi, i somras var hon och såg L7. Jag fick texten för länge sedan men eftersom jag då låg i bloggkoma så kommer den först nu. Läs och njut.

Förra årets absolut bästa julklapp alla kategorier var helt klart när L7 via sin Facebooksida meddelade att de planerade en återförening med tillhörande Europaturné under kommande år. Genast startade vi grupper och mailinglistor för minutiöst planerande. Vart skulle de spela? När? Skulle de komma till Sverige? Givetvis inte. Vart skulle vi då åka? Berlin, Prag, Glasgow…? Vi valde London för där hade flest av oss varit tidigare.


"Jag har pratat med så jävla många människor på sistone som hävdar att de aldrig hört L7 och jag tror dem faktiskt inte." 

Jag har pratat med så jävla många människor på sistone som hävdar att de aldrig hört L7 och jag tror dem faktiskt inte. Deras ”Shitlist” tonsätter exempelvis filmhistoriens kanske coolaste och råaste öppningsscen, nämligen den i Natural Born Killers där Juliette Lewis sular en flaska i nyllet på en gubbe som inte kan låta bli att tafsa för att hon dansar framför jukeboxen på ett café. L7 var samtida med exempelvis Nirvana, Alice in Chains, The Breeders och Hole och det var videos med band som dem man fick se om man kollade på ”Alternative Nation” på MTV i mitten av nittiotalet. Det gjorde jag. Jag var typ tretton och tyckte att L7 var de coolaste brudarna jag någonsin sett med rosa hår, stora kängor och jeansshorts. Dessutom lät de väldigt tufft och bra och var gapiga som satan. Hade någon talat om för mitt trettonåriga jag att jag typ 20 år senare skulle blåsa till London och kolla deras återförening hade jag skrattat. Det jag inte riktigt visste då var att det minst sämsta med att vara vuxen och löneslav är att man har både råd och möjlighet att göra exakt sådana här saker.


"Samtliga medlemmar känns som levande bevis på att det går att vara i femtioårsåldern och ändå vara tuff som fan."

Spelningen, då? Magisk givetvis, från första ackordet till ”Deathwish” till extranumrena. Bandets solklara stjärna måste vara basisten Jennifer Finch som studsar barfota runt på scenen, ligger på golvet, tar sig i skrevet, gör halva bakåtkullerbyttor och slänger med det illröda håret. Samtliga medlemmar känns som levande bevis på att det går att vara i femtioårsåldern och ändå vara tuff som fan. De drar igenom i princip alla hits vi minns, ”Everglade”, ”Fuel my Fire”, ”Slide”, tidigare nämnda ”Shitlist”… och allt låter precis så svinbra som förväntat, faktiskt. Jag tvingas stundtals att kämpa för att hålla tillbaka tårarna för att det känns så jävla STORT, och när de som sista extranummer dundrar igång kanske världens bästa låt, ”Fast and frightening” så bankar hjärtat så hårt att det känns som att det ska slungas ut mellan benen på mig. Denna underbara fantastiska hyllning till grannskapets tuffaste tjej som struntar i allt, har skitigt hår, röker gräs och som alla straighta tjejer önskar de kunde vara lesbiska med. Alla känner väl en sådan?

Magiskt.

Kungarna från Broadway på hemmaplan

Så hände det till sist. Eder bloggare tog Bus4You genom ljuva livet och for till Norrköping för att se sitt favoritband Eldkvarn på vad som brukar anses vara hemmaplan. En stående inbjudan från Daggis sedan några år tillbaka var till sist dags att tacka ja till. Joakim gjorde mej sällskap och tidigt i torsdags morse for vi österut.

Norrköping är på många vis en viktig stad inom den del av svenskt musikliv den här bloggen sätter så högt. Inte bara Eldkvarn, utan även Magnus Johansson och Ulf Lundell har skrivit om den gamla industristaden vid Motala Ström. Liksom 23till, Beat Butchers-bandet som inte var speciellt mycket punk men ändå alltid fanns med i de sammanhangen. Till sist förstod jag deras gamla Även vackra fåglar skiter-hit "Sista supen". Allt föll på plats när jag stod utanför Sista supen och Daggis berättade historien om galgbacken.

Det var åtta år sedan jag senast var i Norrköping och den gången fanns inte mycket tid för musikaliska vandringar. Det togs igen med råge den här gången. Med Daggis som värd förevisades först Magnus Johansson-land, Drottninggatan och Tyska Torget. Dock utan varesig spårvagnar som körde ikapp eller någon blåsorkester. En kan inte få allt.

Givetvis blev det även ett besök på Cafe Broadway och hörnet Tunnbindaregatan-Bråddgatan. Klassisk mark och känt långt utanför de allra mest nördiga Eldkvarnkretsarna, det räcker att ha varit på vilken Eldkvarnspelning som helst i några år och hört "Kungarna från Broadway" påas. Det var kul att äntligen få se den omtalade skylten och äta en Eldkvarnare på caféet.

Och så gick vi på Kungsgatan, St Persgatan och givetvis ner för Södra Promenaden. förbi Halvars kiosk (även ifall byggnaden väl är ny?), "plugget" och den nuförtiden inte fullt så nya bibblan.

Jag går på promenaden

Jag hade funderar mycket på hur det skulle vara att se Eldkvarn i just Norrköping. Att se ett band eller en artist på hemmaplan brukar alltid vara speciellt, sen går det verkligen att diskutera hur mycket hemmaplan Norrköping faktiskt är för Eldkvarn. Av de sex som stod på scen i torsdags är bara de tre i frontlinjen, bröderna Jonsson och Tony Thorén, från Norrköping. Även ifall Tony bodde sina första år i Kortedala. De andra tre är inte från Norrköping och det är mer än fyrti år sedan bandet drog till Stockholm. Likväl har Eldkvarn sjungit mycket om Norrköping och staden har svarat upp gentemot bandet. Så okej, Norrköping är hemmaplan. En text som den här är i högsta grad med och bygger historien om Norrköping och Eldkvarn.

Bandet inledde med fyra säkra kort, "Barn av sommarnatten", "Fulla för kärlekens skull", "Somliga går med trasiga skor" och "Pojkar, pojkar, pojkar". Det är nästan så man kan tro att de var aningen osäkra på publiken, eller snarare var det väl den vanliga setlistan för den här turnén. Och en inledning som känns igen ganska mycket från såväl Karlskrona i vintras som Göteborg förra året. Och "Pojkar, pojkar, pojkar" får väl till sist anses ha bytt plats i setlistan på riktigt. Från sin klassiska plats sist i ordinarie set till just låt nummer fyra.

Eldkvarn lockar folk i Norrköping, inget snack om den saken, spelstället var kanske inte det största jag sett men det var helt knökat och platsen framför scen kändes lite underdimensionerad i förhållande till hur många av besökarna som faktiskt var där för att se bandet. Det var större åldersspridning än vad det brukar vara på Eldkvarnkonsert, även ifall flera av de yngre besökarna definitivt var Pluras kök-grabbar (även kallat "sköna killar" TM) av den typen som lätt pratar sönder en lugn låt och skrålar sönder en upptempohit. Låt vara att setlistan nästan helt var fri från lugna låtar.

"Kungsholmskopplet" fanns kvar i setlistan från turnén förra hösten-vintern och var en av kvällens bästa låtar. Carla och Claes von Heijne gör låten till en härligt bakåtblickande rocknrollexplosion. Adrian Moddigård stod i vanlig ordning för några av kvällens bästa låtar, "Jag har gjort det igen" och "Ettt fall av kärlek", vilken röst och vilken utstrålning den killen har. En annan låt som funnits med ett tag nu och jag fick höra för tredje gången var Carlas gamla pärla "Runt solen". Till de mer obskyra låtvalen för väl även föras "Största skvallret i stan", en av de mindre kända låtarna från Kungarna från Broadway, men icke desto mindre en av de bästa på skivan.

 
Plura tillbringade våren på turné med Mikael Wiehe och Ebba Forsberg spelandes covers på amerikanska artister och en av låtarna från den turnén fick följa med till Eldkvarns turné. Wiehes översättning av den klassiska "Always on my mind", "Jag tänkte jämnt på dig". En bra cover som gärna får finnas med nästa gång Eldkvarn spelar in nytt, när det nu blir.

"Jag tänkte jämnt på dig" var kvällens enda livepremiär för min del, vilket kanske inte är så konstigt när jag såg bandet för femtonde gången och de inte släppt en ny skiva på snart fyra år. Och jag hade gärna hört fler låtar om Norrköping, vart var "3:ans spårvagn genom ljuva livet", "Landsortsgrabb" och "27"?

Men livepremiärer eller ej, låturval hit och dit, likväl vill jag verkligen se Eldkvarn på varje turné. Jag behöver en dos Eldkvarn live minst en gång i halvåret. Jag vill höra sångerna om den stora landsvägen, barerna, sorgerna, kärleken och småstäderna.

1. Barn av sommarnatten
2. Fulla för kärlekens skull
3. Somliga går med trasiga skor
4. Pojkar, pojkar, pojkar
5. Jag tänkte jämnt på dig
6. Kungsholmskopplet
7. Största skvallret i stan
8. Jag har gjort det igen (sång: Adrian Modiggård)
9. Alice
10. Runt solen
11. Vår lilla stad
12. Kärlekens tunga
13. En liten kyss av dig
14. Kungarna från Broadway


15. I skydd av mörkret
16. Ett fall av kärlek (sång: Adrian Modiggård)
17. Söders kors

Jaså?

Från dagens besök på legendariska Vaxkupan, Norrköping