Bråvallafestivalen bleknar långsamt bort. När jag stod och just hade hämtat ut mobilen från laddningen andra dagen på Roskilde (bloggningen kommer!) kunde jag se att jag hade fått en spontan gästbloggning på mailen. Sånt uppskattas. Jocke Norén gick på konsert för att träffa en gammal vän.
Jag träffade dig idag, en gammal fin vän. Ja, alltså det var ju många fler där än bara vi två men vi har ju alltid haft ett speciellt band du och jag. Jag ställde mig längst fram så du skulle se mig. Jag har ju gnällt på mycket nytt du sagt men det har ju vart så bra innan. Kanske skulle det ordna sig om vi bara sågs.
Vi har en väldigt fin historia tillsammans men nu var det ett par år sedan vi träffades. Det var du som lärde mig det här med musik. Du som visade mig värdet i att själv söka upp musik, att själv välja vad jag lyssnar på och inte låta radiostationer sköta det urvalet åt mig. Du tände elden för mig. Dina ord har alltid tröstat mig när det varit lite för tungt. Dina melodier har alltid lugnat mig när livet blev för mycket. Du var inte bara en del av min mognadsprocess. Du var min uppväxt. Min krycka i steget ut i vuxenvärlden.
När vi sågs idag sa du samma tröstande ord. Du försökte lugna med dina melodier. Men allt lät så annorlunda. Först var det frustrerande. Eller ja. Jag blev fan i mig förbannad. Vi som har så mycket fint tillsammans du och jag och så gör du så här. Bara skiter i all nostalgi, struntar i vår historia och tilltalar alla andra samtidigt som du pratar med mig.
Så står jag då där. Förbannad och egoistisk. Sur för att du inte bara bryr dig om mig längre. Ja, jag vet. Du såg mig. Du sa orden jag ville höra. Jag vet att det var för mig. Men det brände inte som förr. Det verkar det som att det gjorde i alla omkring mig dock. Tårarna i ögonen på tjejen med rosa hår. Dansen för hela kompisgänget bakom mig. Stillsamheten i ansiktet på den unga killen till höger om mig som tyst mumlar varje textrad.
Och då går det upp för mig. Det du var för mig för femton år sedan är du nu för så många andra. Du är kanske inte min längre.
Jag sätter mig i gräset längst bak och tittar på avstånd istället. Släpper taget. Det vi haft kan ingen ta i från oss men vi har växt åt olika håll. De får ha dig nu. De som behöver dig som jag behövde dig då. Hör av dig om du vill ta en öl och tjöta gamla minnen. Tills dess får du ha det så bra. Och tack för allt. Jag älskar dig.
Jag träffade dig idag, en gammal fin vän. Ja, alltså det var ju många fler där än bara vi två men vi har ju alltid haft ett speciellt band du och jag. Jag ställde mig längst fram så du skulle se mig. Jag har ju gnällt på mycket nytt du sagt men det har ju vart så bra innan. Kanske skulle det ordna sig om vi bara sågs.
Vi har en väldigt fin historia tillsammans men nu var det ett par år sedan vi träffades. Det var du som lärde mig det här med musik. Du som visade mig värdet i att själv söka upp musik, att själv välja vad jag lyssnar på och inte låta radiostationer sköta det urvalet åt mig. Du tände elden för mig. Dina ord har alltid tröstat mig när det varit lite för tungt. Dina melodier har alltid lugnat mig när livet blev för mycket. Du var inte bara en del av min mognadsprocess. Du var min uppväxt. Min krycka i steget ut i vuxenvärlden.
När vi sågs idag sa du samma tröstande ord. Du försökte lugna med dina melodier. Men allt lät så annorlunda. Först var det frustrerande. Eller ja. Jag blev fan i mig förbannad. Vi som har så mycket fint tillsammans du och jag och så gör du så här. Bara skiter i all nostalgi, struntar i vår historia och tilltalar alla andra samtidigt som du pratar med mig.
Så står jag då där. Förbannad och egoistisk. Sur för att du inte bara bryr dig om mig längre. Ja, jag vet. Du såg mig. Du sa orden jag ville höra. Jag vet att det var för mig. Men det brände inte som förr. Det verkar det som att det gjorde i alla omkring mig dock. Tårarna i ögonen på tjejen med rosa hår. Dansen för hela kompisgänget bakom mig. Stillsamheten i ansiktet på den unga killen till höger om mig som tyst mumlar varje textrad.
Och då går det upp för mig. Det du var för mig för femton år sedan är du nu för så många andra. Du är kanske inte min längre.
Jag sätter mig i gräset längst bak och tittar på avstånd istället. Släpper taget. Det vi haft kan ingen ta i från oss men vi har växt åt olika håll. De får ha dig nu. De som behöver dig som jag behövde dig då. Hör av dig om du vill ta en öl och tjöta gamla minnen. Tills dess får du ha det så bra. Och tack för allt. Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar