I min ungdom köpte jag gärna Clash-singlar

Jag tror hela bunten är inköpt 1995-1999, mest på Hold On Records i Borås.

Dagens brandbomb

"Inga lätta steg i säsongsnya Converse Allstars"

Michael Porali hörde av sej och ville recensera Exorcism av Söderberg, klart han fick.
Skivan släpps nästa vecka på Beat Butchers.

Till skillnad från blogginnehavare Hellström ställer jag mig allt som oftast skeptisk till den genre vi båda vant oss vid att kalla "gubbar med efternamn". Dylika brukar oftast vara, på ren svenska, skittråkiga, och än mer skeptisk har jag alltid varit till att kalla dem just vid efternamn (till exempel att referera till Ulf Lundell som endast "Lundell", Bob Dylan som "Dylan" osv). Utsikterna inför ett avsändarlöst mail med endast en filnedladdningslänk innehållandes ett album med ett efternamn helt utan förnamn är således inte särskilt ljusa, utan det som ens väcker mitt intresse från början är den lilla noteringen om att skivan innehåller sånginsatser av en viss Jonnali Parmenius. Jonnali Parmenius är för den genomsnittlige poplyssnaren betydligt mer känd under namnet Noonie Bao, och är tillika en stor redaktionell favorit vid en av mina andra musikjournalistiska hemvister, den fördelaktigt genreblinda Ge Hit Musiken.

"Söderberg" själv sägs ha ett förflutet i band som Tuk Tuk Rally, som jag långt i efterhand insett inte alls var ett av de där förhatliga trallpunkbanden utan bara råkade ligga på ett sådant bolag samtidigt som de smög ur sig trivsam indie på svenska, och det new wave-inspirerat dystra Nittonhundratalsräven. Särskilt new wave-inspirerad är dock inte Exorcism, debutalbumet från denna semianonyme fyrtionioåring, utan snarare en rakt nedstigande fortsättning på Thåströms (sedär, efternamn igen) utflykter i singer/songwriterland i och med Skebokvarnsvägen 209 och Kärlek är för dom. Söderberg bjuder till och med på en nedtonad gitarr- och pianoversion av "Vad ska du bli?", och gör väl därmed ingen hemlighet av vem den store husguden är. Exorcism är dock betydligt mer än så, och i spår som "En sorgsen sång som gör mig glad" (med delar av sångmelodin lånade rakt av från en av förra årets bästa låtar alla kategorier, Vera Vinters fantastiska "Du gör mig rädd") och "Mörka rum" tillåts breda ut sig på egna ben och koppla ett fast grepp om de få vårkänslor som börjar vilja smita ut ur bröstkorgen.

I Söderbergs värld finns nämligen ingen sol, inga blåa himlar, inga leenden, inga lätta steg i säsongsnya Converse Allstars. Precis som hos sin stora förebild är det nattsvart, skuldtyngt och nostalgiskt - och knappast nostalgiskt som när man minns sommarkvällar vid vatten och dimmiga dagar kryssandes mellan olika semestermål innan arbetsliv, ansvar och hjärtesorg tog död på livsglädjen, nej nej. Snarare nostalgiskt som att vältra sig i skuld och skam över alla felaktiga val man gjort och alla medmänniskor man svikit genom åren, bara genom att vara sig själv.

Det har varit en lång dag, ingen log någonstans
du har suttit på tåget och bara längtat bort
("Ljus, ge mig ljus. Ljus, ge mig ljus")

Det har varit en orimligt lång vinter för mig i år, både rent fysiskt och emotionellt, och i och med det här albumet, som jag faktiskt uppskattar långt över förväntat, ser jag ingen större chans att mina steg kommer bli lättare eller att hakan kommer lyfta från sin fastklistrade position mot bröstet på länge än, och när Jonnali/Noonie framåt slutet av plattan tillåts ta över stora delar av sången i "Ljus" är det inte mycket annat att göra än att dra täcket över huvudet och invänta omställningen till sommartid. Åtminstone kan man låtsas att det blir ljusare då. Tills vidare kan man, om man är lite lagom självdestruktiv, vältra sig i Söderbergs svartsynthet och minnas sina egna felaktiga val till textrader som "vi ville allt, vi ville fort". För det är exakt så saker brukar gå åt helvete.

Michael Porali

Neil Young & Crazy Horse!

Egentligen räcker det att lyssna på "Like a hurricane" och "Hey hey, my my (into the black)".

Låtarnas intron, den pockande gitarren, och sedan dundrar allt igång med två av de bästa melodislingor en överstyrd taggtrådsgitarr nånsin spelat. Och så fortsätter allt gång-på-gång.
Neil Young och världens bästa sämsta band Crazy Horse i högform.

Egentligen räcker det med de två låtarna för att förstå hur magiskt det kommer bli i den varma augustinatten där i Göteborg och Slottsskogen.

Turisterna, som inte alls vet att Neil Young kommer spela fem-tio minuter långa solostycken på Old Blacks nedersta strängar, kommer skaka på huvudet och undra när "Rockin in the free world" kommer.

Själv ser jag fram emot "Walk Like A Giant" från senaste skivan, liveversionen får gärna vara mer än tjugufem minuter lång. Och tänk om han gör något så radikalt som att plocka in någon Greendale-låt, de har visserligen inte spelats på sisådär tio år. Men tänk er en överraskande "Falling from above" eller "Be the rain". Tänk er.

Jag har väntat i tolv år på att få se Neil med häst, ända sedan jag läste den där Aftonbladetrecensionen och beställde hem Rust never sleeps. Såklart har jag tänkt stå längst fram - precis som på Roskildefestivalen och Way Out West för fem år sedan.

De första skivorna

Som ni kanske noterade häromdagen var Definitivt 50 spänn 3 min sjunde skiva i den nuvarande samlingen.

Vilka var då de första sex?

1. Ebba Grön - 1978-1982
Skivan som förändrade mitt liv. Om jag minns rätt köpte jag den av kusin Jonas som hade råkat få två exemplar. Hursomhaver var det i mars 1994.

2. Dia Psalma - Gryningstid
På vårmarknaden i Tranemo i april 1994 kombinerade jag två erbjudanden och kunde köpa Dia Psalmas debut för det facila priset av 119 kronor på den lokala Expert-butiken. En butik som vid den tiden knappast var känd för varesig skivfynd eller billiga priser.

3/4. Ebba Grön - We're only in it for the drugs och De Lyckliga Kompisarna - Dammsugarförsäljare blues (singel)
Dessa bägge köpte jag på skolresa till Göteborg i slutet av maj 1994. Jag minns inte vilken som köptes först den dagen, men jag minns hur jag går hem från aulaplan där bussen släppte av oss, det är sen vår och regnar och jag är förväntansfull inför mina nya skivor.

5. Krymplings - Krymplings
Om det här inköpet i Karlskrona i juli 1994 har jag redan skrivit.

6. De Lyckliga Kompisarna - Tomat
Köpt i Västervik en vecka efter att jag köpte Krymplingsskivan.

Efter Definitivt-skivan håller jag inte reda på ordningen längre, men senare under hösten bör jag ha köpt sådana som DLKs Le som en fotomodell och Coca Carolas bägge Tigger & ber och Läckert.

För finsmakaren

Hittade setlistan för Eldkvarns spelning i Västerås igår. Plura Jonsson hade ryggont och satt ned de första åtta låtarna vilket ledde till en minst sagt annorlunda setlista. Ont i ryggen är visserligen bland det jävligaste man kan ha, men vilken setlista!

Borde ni inte spinna vidare på det här, Eldkvarn? Dessutom, Konfettiregn!

Önskar jag hade varit där.

1. Huvudet högt
2. Tennsoldater
3. In från regnet
4. Nånting måste gå sönder
5. Man över bord
6. Miljoner mil bort
7. Två hjärtan
8. Samma sort
9. Tårar från en clown
10. Jag saknar oss (cover på Mauro Scocco, premiär!)
11. Ett fall av kärlek (med Adrian Modiggård på sång)
12. Fulla för kärlekens skull
13. Konfettiregn
14. Kärlekens tunga
15. Vår lilla stad
16. En liten kyss av dej
17. Kungarna från broadwsay
18. Pojkar pojkar pojkar
19. Jag har gjort det igen (med Adrian Modiggård på sång)
20. Mina stjärnor har slocknat
21. Ikväll

Definitivt 50 spänn 3

1994.

Trallpunken har aldrig - förr eller senare - varit större.

Dia Psalma uppmärksammas i Aktuellt (eller om det var Rapport?), Dagens Nyheter recenserar trallpunkskivor och till Hultsfredsfestivalen den sommaren bokas både De Lyckliga Kompisarna och Charta 77. Alla Sveriges tonåringar lär sig sjunga med i DLKs "Ishockeyfrisyr" från året innan, jag tror de flesta ännu minns hur många gånger ho-ho ska upprepas. Radioaktiva Räker retar gallfeber på de hårda crustpunkarna. Supergruppen Krymplings bildas.

En av de skivor som flest hade hemma var lågprissamlingen Definitivt 50 spänn 3 (Discogs). Definitivt 50 spänn-konceptet hade uppkommit några år tidigare. För punk- och alternativskivbolagen står ju sällan vinsten i centrum och de höga skivpriserna var till förtret för de ofta ganska unga och inte särskilt kapitalstarka fansen. Från början skulle samlingen ha hetat Absolut 50 spänn, men hot om advokater och feta räkningar gjorde att man fick tänka om. Konceptet var enkelt: mycket ny musik från de inblandade bolagen till billig penning. Som en ödets ironi kostar skivan 59 kronor hos Ginza idag.

Definitivt 50 spänn 3 kom just 1994 och med på skivan finns flera av trallpunkens riktigt stora hits. Coca Carolas "Paintball boys", Räserbajs "Fina flickor", Radioaktiva Räkers "Drömmen", Köttgrottornas "Älska mig" och den majestätiska liveversionen av Charta 77s "Ensam kvar" (har någon listat ut vad Granberg säger i början av låten?). Vilken typisk trallmix av politik och nån slags studentikos humor.

Men när jag lyssnar på skivan idag slås jag oxå av bredden. Stukas är skramlig powerpop, Hymans hade passat bra in i den garagepunkvåg som följde några år senare och Tuk Tuk Rallys vispop adopterades fint av punkarna.

Något eller några år senare läste jag att skivan sålt över 40000 exemplar. En otroligt siffra även i mitten av nittitalet. Efter Dia Psalmas Gryningstid är det antagligen den skiva som sålt mest av trallskivorna som kom ut där säg 1993-1995. Möjligen att någon DLK-skiva kan utmana det, men det tror jag nog inte.

Jag minns när jag köpte mitt ex. Det var i september 1994. Jag hade börjat sjuan några veckor tidigare och familjen var inne i Ulricehamn en regnig eftermiddag, på en skivbörs (kan det ha varit Bogesound?) hittade jag till min stora glädje skivan. En av mycket få skivor jag köpt i Ulricehamn förresten. Det blev min sjunde i den nuvarande skivsamlingen och en utmärkt fortsättning in i den värld där Birdnest och Beat Butchers var kungar.

Vad du inte visste om Lorentz Tovatt

För några veckor sedan valde Grön Ungdom nya språkrör, Magda Rasmusson och Lorentz Tovatt. Vad du kanske inte visste är att Lorentz Tovatt har ett förflutet som studiomusiker?



I klass 5-6 på Mälardalens Waldorfskola gick bland annat en ung Lorentz Tovatt!

Flöjter är tydligen oerhört viktiga i Waldorfpedagogiken. Det är på Sundström spelar Allan, Stefan Sundströms skiva från 2002 med kärleksfulla covers på Allan Edwall, och på eposet "Den lilla bäcken" som flöjterna hörs. Låten hör till skivans bästa, som mångårig bäckromantiker är det lätt att falla för en låt om en liten bäck som rinner mot ett stort hav. Till detta kommer de vackra flöjterna.

Lorentz Tovatt första steg ut i offentligheten var förhållandevis anonyma, men viktiga. De ger ju en viss visrockcredd. Vad hade hänt om han fortsatt på studiomusikerbanan?

"Jaha, finns de inte på Spotify?"

Visst är det kul att en tänkbar definition av undergroundband idag kan vara att de inte finns på Spotify?

Bathory & Pugh Rogefeldt

Den som kan sin Bathoryhistoria ser nog humorn i att jag råkade låta några Pughlåtar följas av en Bathorylåt för några kvällar sedan.

Vad handlar nu det här om, undrar säkert ni andra.

I gymnasieåren var jag stort Bathoryfan och läste allt jag kom över om bandet. Hammerheart från 1990 är fortfarande en favoritskiva. Och vad Quorthon faktiskt hette var hemligt och såklart en del av mytbildningen runt Bathory. En gång använde han namnet Pugh Rogefeldt när en utländsk journalist undrade vad han hette. Kanske kom han att tänka på just Pugh eftersom Pugh var först med skivtiteln Hammarhjärta? Ett annat namn som användes när någon undrade var Runka Snorkråka. Det senare lär dessutom ha tryckts.

Klart jag skrattade till när Pugh av en slump följdes av Bathory.