Definitivt 50 spänn 3

1994.

Trallpunken har aldrig - förr eller senare - varit större.

Dia Psalma uppmärksammas i Aktuellt (eller om det var Rapport?), Dagens Nyheter recenserar trallpunkskivor och till Hultsfredsfestivalen den sommaren bokas både De Lyckliga Kompisarna och Charta 77. Alla Sveriges tonåringar lär sig sjunga med i DLKs "Ishockeyfrisyr" från året innan, jag tror de flesta ännu minns hur många gånger ho-ho ska upprepas. Radioaktiva Räker retar gallfeber på de hårda crustpunkarna. Supergruppen Krymplings bildas.

En av de skivor som flest hade hemma var lågprissamlingen Definitivt 50 spänn 3 (Discogs). Definitivt 50 spänn-konceptet hade uppkommit några år tidigare. För punk- och alternativskivbolagen står ju sällan vinsten i centrum och de höga skivpriserna var till förtret för de ofta ganska unga och inte särskilt kapitalstarka fansen. Från början skulle samlingen ha hetat Absolut 50 spänn, men hot om advokater och feta räkningar gjorde att man fick tänka om. Konceptet var enkelt: mycket ny musik från de inblandade bolagen till billig penning. Som en ödets ironi kostar skivan 59 kronor hos Ginza idag.

Definitivt 50 spänn 3 kom just 1994 och med på skivan finns flera av trallpunkens riktigt stora hits. Coca Carolas "Paintball boys", Räserbajs "Fina flickor", Radioaktiva Räkers "Drömmen", Köttgrottornas "Älska mig" och den majestätiska liveversionen av Charta 77s "Ensam kvar" (har någon listat ut vad Granberg säger i början av låten?). Vilken typisk trallmix av politik och nån slags studentikos humor.

Men när jag lyssnar på skivan idag slås jag oxå av bredden. Stukas är skramlig powerpop, Hymans hade passat bra in i den garagepunkvåg som följde några år senare och Tuk Tuk Rallys vispop adopterades fint av punkarna.

Något eller några år senare läste jag att skivan sålt över 40000 exemplar. En otroligt siffra även i mitten av nittitalet. Efter Dia Psalmas Gryningstid är det antagligen den skiva som sålt mest av trallskivorna som kom ut där säg 1993-1995. Möjligen att någon DLK-skiva kan utmana det, men det tror jag nog inte.

Jag minns när jag köpte mitt ex. Det var i september 1994. Jag hade börjat sjuan några veckor tidigare och familjen var inne i Ulricehamn en regnig eftermiddag, på en skivbörs (kan det ha varit Bogesound?) hittade jag till min stora glädje skivan. En av mycket få skivor jag köpt i Ulricehamn förresten. Det blev min sjunde i den nuvarande skivsamlingen och en utmärkt fortsättning in i den värld där Birdnest och Beat Butchers var kungar.