Låtarnas intron, den pockande gitarren, och sedan dundrar allt igång med två av de bästa melodislingor en överstyrd taggtrådsgitarr nånsin spelat. Och så fortsätter allt gång-på-gång.
Neil Young och världens bästa sämsta band Crazy Horse i högform.
Egentligen räcker det med de två låtarna för att förstå hur magiskt det kommer bli i den varma augustinatten där i Göteborg och Slottsskogen.
Turisterna, som inte alls vet att Neil Young kommer spela fem-tio minuter långa solostycken på Old Blacks nedersta strängar, kommer skaka på huvudet och undra när "Rockin in the free world" kommer.
Själv ser jag fram emot "Walk Like A Giant" från senaste skivan, liveversionen får gärna vara mer än tjugufem minuter lång. Och tänk om han gör något så radikalt som att plocka in någon Greendale-låt, de har visserligen inte spelats på sisådär tio år. Men tänk er en överraskande "Falling from above" eller "Be the rain". Tänk er.
Jag har väntat i tolv år på att få se Neil med häst, ända sedan jag läste den där Aftonbladetrecensionen och beställde hem Rust never sleeps. Såklart har jag tänkt stå längst fram - precis som på Roskildefestivalen och Way Out West för fem år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar