När peakar Håkan Hellström?

Parkbänken är aldrig långt borta
"Tro och tvivel"

När alla vill se dig dala nu 
som Håkan Hellström
"River en vacker dröm"

Jag är trettionio
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt ner i själen
"Det kommer aldrig va över för mig"

Alla framgångsrika artister och grupper når en punkt i karriären när den peakar. När den inte längre fortsätter spikrakt uppåt skiva efter skiva. Det innebär inte nödvändigtvis att den börjar gå nedåt, men artisten/gruppen lockar inte längre så många nya fans och blir alltmer en angelägenhet för de redan frälsta. Detta kan naturligtvis sedan vända uppåt och sen ned igen och upp igen, flera gånger om. Titta bara på Eldkvarns karriär.    

På de tre senaste skivorna har Håkan Hellström hela tiden fört fram sina tvivel, sin osäkerhet och känslan av att allt plötsligt kan försvinna. Samtidigt går karriären just spikrakt uppåt. Håkan "har gjort det igen", släppt en riktigt bra skiva och stöter med rätta på idel lovord. I ett par veckor har nästan hela Sverige sjudit av Håkan Hellström-entusiasm.   

Men han tycks fortfarande känna sig som den kille han var som tjugunånting som hankade sig fram på studiemedel, lite Broder Daniel-royalties och ett och annat gig.

"Åren mellan fyrtio och femtio verkar vara de mest kritiska för en artist. Man står på livets middagshöjd och har det ganska bra och välordnat, man har berättat sin historia på ett tiotal plattor, man har levt ut och härjat och tycker kanske att man vet hur en slipsten ska dras. Det är många som går bort sig just där."
Tomas Andersson Wij skriver i Eldkvarnboxen Den goda skörden.  

Håkan Hellström fyller 40 nästa år och hade 2011 en årsinkomst motsvarande en månadslön på närmare 350 000 kronor.  

Trots detta klarar han fortfarande av att beröra såväl tonåringar som de trettiplussare som gillat honom i mer än ett decennium nu. Han vet fortfarande vad han ska skriva och sjunga om, han verkar känna det i sig. Han vet var han kommer ifrån. Men hur länge kommer han ihåg det?   

Den framgångsrika formeln från tidigare skivor känns igen även på Det kommer aldrig va över för mig. Håkan Hellström, Björn Olsson och de andra kastar in massa musik de gillar, lägger till en del eget, kör runt allt i en centrifug och ut kommer välproducerade låtar som känns både nyskapande och bekanta på samma gång. Jag gillar särskilt Hisingshymnen "När lyktorna tänds", stråkarna som dyker upp lite här och där, den nya allsångsklassikern "Valborg" och det maffiga Big Man-solot i "Fri till slut".

Roskildefestivalen verkar helt sakna fingertoppskänsla för vad som händer i sitt östra grannland och hade inte med honom i sitt stora släpp som var bara dagen efter skivan kom ut, så det lär bli ett besök på Siesta!-festivalens avslutningsdag. Och vem vet, kanske danskarna tar förnuftet till fånga? Jag har sett Håkan Hellström ett par tre gånger per skivsläpp sedan Ett kolikbarns bekännelser och tänkte inte sluta med det nu.

Jag tror inte Håkan lär peaka än på ett par år.