F!: "Försöker skapa en dansvänlig revolution"

Minnenas Motells återkommande gästbloggare Michael Porali skrev och frågade om han fick recensera F!s valskiva, eller om det var känsligt, eder bloggare är ju aktiv i ett annat parti. Men Minnenas Motell är inte en politisk blogg och en valskiva är givetvis alltid intressant att läsa om. 
 
Det är i ärlighetens namn inte lätt att veta var man ska lägga sin röst om ett par månader, när jag för tredje gången ska rösta i ett riksdagsval. När det parti jag förlitat mig mest på under åren drar mer och mer åt de fyra partier som redan är helt uteslutna att ens fundera över, och det största oppositionspartiet kräver jobbigare mornar åt arbetarklassen eftersom "framtiden inte byggs av snoozare" medan det enda någorlunda vettiga alternativet härjar om att återinföra den allmänna värnplikten. Sedan finns det ju det där åttonde ganska stora partiet som ingen vill ha med att göra, men de utgår jag från att vi inte ens behöver nämna. Det sköter Facebookfeeden så bra av sig självt. Vid sidan av allt detta (känns det som, iallafall) står då Feministiskt Initiativ, som samtidigt som de faktiskt erbjuder ett tänkbart alternativ inför september också är det, mig veterligen, enda partiet som satt ihop en samlingsskiva. Utifrån den gamla slitna frasen "if I can't dance to it, it's not my revolution" tar jag mig därför an detta maffiga trippelalbum.

Marit Bergman, Liseberg 2010

Vid en första anblick står det klart att devisen "något för alla" verkar ha gått som en röd tråd genom musikläggandet, för skivorna besitter inte någon slags röd tråd vad gäller vare sig genre eller exklusivitet, helt nya, aldrig tidigare släppta spår och remixar samsas huller om buller med slentrianplock som Marit Bergmans "Adios amigos!" och [ingenting]:s, förvisso helt fantastiska, "Dina händer är fulla av blommor". Att inkludera singelhits från mitten av 2000-talet på en samlingsplatta 2014 ter sig ungefär lika märkligt som när Skitliv släppte en punksamling för ett par år sedan och slängde med ett gäng kängklassiker som till exempel åttiotalsdängan "Victims of a bombraid" för att fylla ut.

Men hur som helst. Blandningen av gammalt och nytt, högt och lågt, elektroniskt och organiskt, verkar sammantaget syfta till just det här med att skapa en dansvänlig revolution, och bara det att hela treenigheten öppnas med Linda Piras "Knäpper mina fingrar" säger väl det mesta om den saken. En rätt usel historia som i mina öron i princip bara handlar om hur häftig man är när man står på gästlista och får gå före i baren, men med tanke på det genomslag den fått, och det främst i den här samlingsskivans tilltänkta målgrupp, är det ändå att sätta ribban ganska högt. Betydligt mer välkomna hos mig är då melodifestivalbekanta (och Heleneholms Systerskapskör-medlemmen) Ellen Benediktsons "When the sun comes up" och Linnéa Henrikssons "Dum i huvet" och framför allt det faktum att Alina Devecerski (som ju tidigare tokhyllats här på bloggen) bidrar med en åtminstone för mig helt okänd låt, "Mina vänner med vapen".

Bland övriga favoriter kan till exempel nämnas att de gamla ikonerna Pink Champagne bidrar med "Vildkatt", "Bonjour tristesse" med de just nu av flera anledningar aktuella Killers Walk Among Us, göteborgs finest Midaircondo och deras "The very eye of night" eller varför inte Kajsa Grytts "Pang bom krasch", som trots sin titel inte alls är en cover?

Ofrånkomligen, när sextiofem låtar av lika många artister ska samsat på ett gemensamt utrymma bestående av cirka fyra och en halv timma blir nivån väldigt... varierad, för att uttrycka sig snällt, och personligen hade jag kunnat nöja mig med att få plocka ut "russinen ur kakan" som det heter, men i det syfte skivan är framställd är det antagligen snarare till dess fördel. Ju fler som hittar något av intresse och vill köpa mastodontverket, desto mer stöd till partiet och i förlängningen förhoppningsvis en hel del lyssnare som får upp ögonen för nya favoriter. Jag menar, bara för att det tog mig åtta låtar att komma fram till den första jag faktiskt uppskattade, det betyder ju inte att nästa person som lägger tassarna på de här tre plattorna känner likadant.

Själva initiativet att ge ut en samlingsplatta lär varken generera en strid ström av nytillkomna väljare, eller skrämma bort de av partiets anhängare som mot förmodan inte skulle hitta något av värde bland de musikaliska bidragen. Jag menar, Nej Till EU släppte ju en massiv samlingsskiva inför den folkomröstningen, och se hur det gick med det. Dock är det ett ypperligt tillfälle för redan F!-frälsta att stödja sitt parti och få sig en helkväll med populärkulturunderhållning på köpet. Därför undrar jag faktiskt varför den gjorts tillgänglig på gratistjänsten Spotify, då merparten av lyssnarna lär nöja sig med att streama den där och således snuva partiet på den lilla supporten vinsten av ett sålt fysiskt exemplar genererar.

Spotifylänk bifogas dock, i första hand för att det är låtlistan kan överskådas, men egentligen tycker jag nog att ni ska leta upp ett inhandlingsbart exemplar och stödja ett av få partier som faktiskt har åtminstone något vettigt att säga!

Michael Porali