Jag har, trots att jag varken vuxit upp i en stor familj eller någonsin ägt någon vidare gudstro, på något vis ändå alltid uppskattat julen. Eller kanske inte så mycket julen i sig, som allt som leder fram till den. Jag erkänner till och med att jag är en sådan där jobbig jävel som sätter upp min adventsstjärna redan tidigt i november, att jag alltid uppskattade mellan- och högstadiets skolavslutningar i kyrkan och att jag blir lite varm i hjärtat av "Betlehems stjärna" om den framförs på rätt sätt. Trots min vuxna ålder brukar jag alltid försöka följa Sveriges Radios julkalender, och får jag inte se minst ett luciatåg under dagarna kring den trettonde december känns det ärligt talat som om något fattas mig. Dock har julmusik, alltså den mer kommersiella sorten, alltid dragit ner mig i en allvarlig populärkulturell ångest, och åtskilliga är de gånger jag suckat högt åt ännu en vinter med "Tänd ett ljus", "Let it snow" eller den mest förhatliga av de alla, "Feliz Navidad" snurrandes i offentliga miljöer vart man är hamnar i staden. Dock har jag faktiskt hittat ett par riktiga julpärlor här och där de senaste åren, till exempel när Crocodiles och Dum Dum Girls samarbetade på den helt underbara "Merry Christmas baby (please don't die)" för ett par år sedan, och Electric Fantastic Sounds electro-samlingar med nyskriven synth- och elektronisk julmusik av svenska artister. "Det syns ingen snö" av New Modern Angels kan mycket väl vara bland det mest finstämda som gjorts på jultemat någonsin.
En annan sak jag alltid uppskattat, eller åtminstone sedan jag kom i kontakt med honom någon gång i gymnasiet, är Mark Kozelek. Med en diger katalog i ryggen, både under eget namn så väl som i egenskap av frontfigur Red House Painters och Sun Kil Moon är det i det närmaste legendstatus på honom efter tjugofem aktiva år som musiker, hur sur och tvär - och ibland även barnslig - han må vara utanför scenen. Jag gillade till och med hans helt onödiga utspel häromsistens, eller åtminstone låten det mynnade ut i (för ärligt talat, att släppa en låt som heter "War on Drugs - suck my cock" bara för att deras spelning överröstat hans egen under en festival, ÄR faktiskt ganska fånigt).
Desto mjukare och trevligare framtoning bjuds dock på endast någon månad senare, i form av fjorton finstända julsånger i klassisk Kozelek-förpackning. Och det är till allra största del traditionella hymner det handlar om, och ingen är mer nöjd än jag om "Jingle bells" och "Santa Claus is coming to town" får stryka på foten till förmån för exempelvis "Silent night" eller "O come all ye faithful" när det ska tolkas julsånger.
"Det är till allra största del traditionella hymner det handlar om"Redan från inledningen i "Christmas time is here" står det dock klart att lika mycket som det här är en julskiva, är det helt och fullt också en Mark Kozelek-skiva. Hans karaktäristiska gitarrspel står i fokus, och avsaknaden av körer, bjällror och liknande utsmyckningar gör Mark Kozelek sings Christmas carols till precis lika mycket en singer/songwriterskiva endast de som av princip "måste" tycka illa om julen skulle ha svårt att uppskatta. Även det faktum att Mark Kozelek har en ovanlig talang att verkligen göra andras musik till sin egen vet vi ju redan från hans coverutflykter på "What's next to the moon", ett album helt bestående av nedstrippade AC/DC-covers så väl som på Sun Kil Moons "Tiny cities", i sin tur helt bestående av covers på indiedoldisarna Modest Mouse. Så vad finns det egentligen mer att säga? Årets julskiva är här!
Michael Porali
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar