Så har då även deluxeutgåvan av Storytone lyssnats på tillräckligt för att avge ett omdöme.
Ut med symfoniorkestern, ut med bluesrockbandet och glöm bort storbandsjazzen. Här är det Neil själv med akustisk gitarr, piano och lite munspel. Klassisk Neil Young.
På vissa låtar funkar det utmärkt. "Plastic flowers" är som bäst i pianoversion, "Who's gonna stand up?" funkar lika bra solo som med symfoniorkester och "Glimmer" är lika vacker som på den vanliga Storytone-utgåvan.
Fast, låtmaterialet på Storytone är i sin helhet inte i klass med sådana mästerverk som Harvest och Harvest Moon. Det blir alltför tydligt när låtarna framförs i sina nakna soloversioner. Jag saknar inte bluesrocken och storbandsjazzen, men orkestern lyfte verkligen flera av låtarna. Visst är det aningen orättvist att jämföra Storytone med tidigare skivor, men samtidigt är det ofrånkomligt. Storytone Deluxe känns snarast som en Silver & Gold. Inte en oförglömlig skiva, men med flera riktigt bra låtar. Och vad mer kan en begära?
Det väl bara att tacka Neil Young för att han ger oss extra allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar