"Jag ber om ursäkt. Nu vet jag bättre"

Foto: Ellika Henrikson

Michael Porali gästar med en skivrecension denna annandag jul. Här får ni SLOWGOLD - EP.

Slowgold är ett namn som hängt med länge på Göteborgs livescener, men som alltid legat lite i periferin hos mig själv, trots att jag ändå uppskattat det jag sett och hört. Antagligen är det helt enkelt bara ett klassiskt utslag av "man kan inte ha koll på allt" som legat till grund för detta, och trots att bandets självbetitlade debutalbum funnit ute i två år har jag ändå bara lyssnat på det ett fåtal gånger. När 2014 nu lider mot sitt slut och uppföljaren, enkelt kallad EP görs tillgänglig för allmänheten, bestämde jag mig helt enkelt för att anstränga mig lite mer.

Fyra låtar på tretton minuter avverkas, och redan från de första tonerna i inledande "Det osynliga" står det klart att jag uppenbarligen borde gjort det här för länge sedan. Psykedeliska gitarrslingor blandas med Amanda Wernes rader om att bygga något osynligt med mjuka händer och trots låtens relativt lågmälda arrangemang är det en känsla av något storslaget som smyger sig på. Amanda, som i allt väsentligt är Slowgold, rör sig röstmässigt någonstans i gränslandet mellan storstadsdekadensens Hope Sandoval (Mazzy Star) och Vera Vinters kyliga ensamhet, och musikaliskt låter det både så västkustskt som det de facto är, och som ett amerikanskt 1970-tal på samma gång.

"Våren" bjuder på bluesiga munspelsslingor och sprött filmiska toner av en roadtrip till Dalsland, medan "Öppna sår" framstår som betydligt skitigare och refrängens "Hur kan ni säga sådant om mig? Jag vet vilka ni är!" skaver precis sådär lagom mycket till igenkänning. Avslutande "Finland" är en betydligt lugnare, ledsammare historia om "löjliga tankar som vem man ska vara idag", framförd endast med akustisk gitarr. Refrängens "Var inte rädd för mörka dalar" knyter ihop EP-säcken som en varm och trygg famn, och härmed ber jag om ursäkt att jag hittills inte ägnat Slowgold den uppmärksamhet hon uppenbarligen förtjänat hela tiden. Nu vet jag bättre.

Michael Porali