lördag 19 oktober 2013

Om en bilresa och en Dylanskiva

Vi lyssnade på Bob Dylans Desire.

Det var första juli 2000 och vi var på väg hem från Roskildefestivalen. Festivalen var inte slut än, det var bara lördag, men vår festivalkänsla hade gått förlorad med dödsfallen, leran och regnet.

Framsidan på festivalavisen samma dag

Vi sa inte mycket till varandra under hemresan. Per Kj, Jonas, Rickard, Bea och jag. I bilen snurrade Desire. Jag vet att vi måste ha lyssnat på fler skivor, men den den enda jag minns är den.

Någon månad tidigare hade jag läst Clinton Heylins Dylanbiografi och fascinerats av historien kring inspelningen av Desire. Hur de samlat ett stort band, men inte fick till låtarna någotvidare. Hur producenten till sist sa till Dylan att ta med basist-trummis och nån mer, så skulle de fixa till albumet. Han plockade med fiolspelaren Scarlet Riviera (bara namnet!) och på någon natt satte de skivan. Ungefär så minns jag historien idag - borde kanske ta och läsa om boken? Jag lånade Desire av Per Kj så fort jag kunde.

Desire är ingen typisk Dylanskiva och den nämns sällan när fansen ska lista hans bästa skivor. De flesta låtarna har skrivits ihop med Jacques Levy, teaterproducent och låtskrivare enligt Wikipedia, och musikaliskt påminner den egentligen inte om någon annan Dylanskiva.

I bilen på vägen hem från Roskilde hör vi de vemodiga låtarna - som vid sidan av energiknippet "Hurricane" bär upp skivan - "Isis", "One more cup of coffee", "Oh sister", "Joey" och "Sara"...

Vi var så unga, bara en av oss hade fyllt tjugu, och ett stort antal unga människor hade dött på samma ställe som vi varit på.

Kanske är det där skivan för evigt spelar sej in i mitt hjärta? Eller så började det ännu tidigare. Men det är något med den där resan hem från mitt livs första Roskildefestival och Desire.

Det var dessutom min födelsedag och Per Kj vänder sej vid något tillfälle om från ratten.

- Du får skivan, grattis på födelsedagen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar