måndag 21 januari 2013

Första gången sedan ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”

Idag gästar min gode vän kulturskribenten Michael Porali, Göteborg.

Jag har mer än en gång under Minnenas Motells korta existens blivit ombedd att göra ett gästinlägg, senast i fredags faktiskt, då Johan (troligtvis mest på skämt, men ändå) bad mig skriva ett inlägg där jag dissade hans musiksmak. Jag tänker dock inte göra detta, utan i skrivande stund klockan åtta en måndagsmorgon istället ohämmat hylla den låt jag vaknade med snurrandes på repeat i huvudet. Den gillar ju till och med upphovsmannen.

Jag minns faktiskt första gången jag hörde den. Störig, kaxig, jobbig på precis rätt sätt och beskriven av Jerry Boman (Musik Enligt Jerry) som ”twitter-pop”, en beskrivning jag fortfarande inte riktigt förstår vad den innebär. Samtidigt lyckades den trots sin uppenbara ovilja att stryka medhårs på orimligt kort tid och på ett för mig egentligen ganska obegripligt sätt ta sig in i den stora massans hjärtan, och på samma sätt som den har varit en regelrätt ”sommarplåga” med allt vad det innebär, var den också mitt självklara val till vårens Spotifylista ”Frivilliga sommarplågor 2012”.

Jag har hört tioåriga tjejer på min gård spela låten i skramliga mobilhögtalare som soundtrack till sina första trevande försök att hantera sina storasyskons skateboard, samtidigt som den här bloggens något svårcharmade innehavare i trettioårsåldern uttryckt sin besvikelse över att mainstreampubliken inte kunnat lämna den ifred ”för den gillar ju JAG”.

Kvinnan som inte bara en utan två gånger under 2012 lyckats vända upp och ner på hela min existens, först när hon kom och ännu mer när hon försvann, har spelat in en akustisk cover på den (som jag i rent självförsvar, hur nyfiken jag än är, aldrig någonsin kommer att våga lyssna på), och båda mina föräldrar (vid femtioåtta års ålder) har mer än en gång uttryckt sitt gillande inte bara av låten utan av hela albumet den finns med på.

Jag kan inte riktigt påminna mig om att något såhär egentligen relativt svårlyssnat har blivit allmängiltigt av såhär enorma proportioner sedan ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, och att den förblev helt ouppmärksammad under Sveriges Radios interna ryggdunkarfest i helgen känns precis lika självklart som att jag under Malmö Hardcorefestival i oktober till och med såg en nitpunkare vars hela skinnjackas ryggtavla pryddes av låtens titel.

Inte heller att jag, som för tillfället har min största black metal-period sedan i högstadiet, fortfarande återvänder till skivan (alltså den fysiska vinylskivan jag köpte direkt på releasedatumet i höstas, nummer 415 av 499 numrerade exemplar) flera gånger i veckan slår mig som det minsta orimligt. Snarare ser jag det som ganska uppenbart att detta, just på grund av alla ovan nämnda faktorer, ända sedan i våras varit, för tillfället är, och troligtvis för en lång lång tid (för att citera någon som logiskt sett inte heller borde vara så pass folkkär) framåt kommer att fortsätta vara världens bästa låt. På flera sätt.

Och ni som fortfarande inte gissat vad jag härjar om klickar lämpligen HÄR.

3 kommentarer:

  1. Bra inlägg. Fast det är fortfarande en hemsk låt. Har svårt att fatta varför så många gillar den.

    SvaraRadera