Till att börja med väntade jag in Michael på mellanvåningen, eftersom det är godare att dricka öl ur riktiga glas än plastglas. Men musiken blev betydligt bättre när jag klev upp på övervåningen, där "Another girl, another planet", "Sound of the suburbs", "Eighties" och en rad andra klassiker stod för uppvärmningen.
Finnegan's Hell kämpade i motvind, till att börja med utan scenljus och med sången alldeles för lågt mixad för min smak. Jag hade inte hört talas om Finnegan's Hell förrän några timmar före spelningen och inte heller hunnit lyssna på bandet, så ibland trodde jag under låtarnas intron att det faktiskt var covers de spelade. Men enda cover jag verkligen kunde identifiera var en fartfylld "The Molly Maguires". Referenserna till Dropkick Murphys och Flogging Molly är annars så självklara att de egentligen inte behöver nämnas. Men eftersom jag en gång i tiden var stort fan av framförallt Flogging Molly så gillade jag vad jag hörde. Även ifall delar av bandets attityd kändes något tröttsam ju längre spelningen gick.
The Partisans var otvivelaktigt vad kvällens publik kommit för att se. Och det var härligt att se den blandade publiken glatt röja till bandets klassiker. Jonas och flera andra vänner har talat väl om The Partisans genom åren och här finns en oupptäckt skatt för mej. The Partisans gjorde en grymt bra spelning, här behövdes ingen påklistrad attityd. Som sista låt körde de "17 years of hell" ännu en gång, inte repat så mycket inför spelningen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar