Man skriver inte en serie om ett rockband om man inte tänker hålla ett jävligt högt tempo

Vad är väl nostalgi? Det kan ju tråkigt och dötrist och tråkigt och alldeles, alldeles... underbart.

I tre kvällar har vi bjudits på göteborgsk 1991-nostalgi i Peter Birros version. Allt från Siewert Öholm till Fågel Blå-affischer har virvlat förbi i en rasande takt. Viva Hate!  

Mycket känns igen i serien från annat som både Peter och Marcus Birro gjort tidigare. Det finns tydliga likheter med yngre broderns fullträff till bok Att leva och dö som Joe Strummer från 2010, till och med namnen Daniel och Morgan förekommer på karaktärer där. Men som alltid börjar det ännu tidigare, namnet Daniel finns även på huvudpersonen i åtminstone av Peter Birros nittitalsböcker. Episoden när Daniel spelar Nationalteatern för förortskidsen känns igen från texten Peter Birro skrev till tributeskivan Nationalsånger från 2002.

Likväl faller jag för serien. Jag är ju allmänt svag för nostalgi. Jag gillar verkligen att följa två högljudda tonåringars maktkamp om ett band och ett helt liv. Jag gillar verkligen alla göteborgsvyer (so what att gator och torg inte alltid överinstämmer med verkligheten?). Jag gillar alla referenser till en tid så fjärran från vår, men ändå inte alltför lång bort. 

Men serien är för kort! Allt Birro velat pressa in på tre timmar gör tempot ibland löjligt högt, referenserna och tidsmarkörerna staplas på varandra och ges inte det utrymmet de förtjänar. De tre avsnitten hade väl åtminstone kunnat vara en och en halv timma långa? Jag hade velat se mer av Färjenäs och andra klassiska spelställen, mer av Viva Hates tysta medlemmar Juan och Fabian, mer av Fanny och mer av Daniels och Tommys fantastiska mamma . Fast jag hade kunnat klara mej med färre vyer och scener från Älvsborgsbron. 

Visst känns det som Peter Birro inte kunnat bestämma sig för om han skulle berätta en historia om musik och kärlek eller en historia om vilken sida av lagen en ska befinna sig? Jag hade föredragit mer kärlek och musik och mindre actionkomedi. Samtidigt går det inte att komma ifrån hur fantastiskt roliga scenerna med den misslyckade gangstern Sören är. 

Men den där castingen av han som ska föreställa Björn Afzelius vill jag reklamera! Och det går såklart att ifrågasätta att Daniel, en snart 19-årig slacker uppvuxen i Götet, i serien har körkort. Den går jag inte på. 

Fast nu sitter jag i soffan med en känsla av tomhet och funderar på om jag ska se om serien. Jag gillade verkligen Viva Hate.