De flesta av oss har varit med om det. Artisten eller bandet spelar en ganska lugn låt, kanske ett lugnt intro, kanske en omarrangerad låt. Helt plötsligt får då några i publiken för sig att det saknas något. Och de börja klappa. Klappa. Klappa.
"Vi klappar takten, vi klappar taken, vi tappar takten"Jag avskyr det. Om till exempel Lars Winnerbäck får för sig att spela en låt själv på akustisk gitarr vill jag höra det. Inte Lars Winnerbäck spelandes en låt på akustisk gitarr samtidigt som några hundra personer försöker klappa i takt till låten.
Givetvis är det en annan sak om ett band under en röjig låt gör en fyrtornsliknande pose och själva klappar med händerna. Då dränker inte några hundra personer klappande i ungefär lika många takter låten utan höjer konsertupplevelsen, det är kul att till viss musik (till exempel Troublemakers och Bruce Springsteen) stå upp, klappa och tjoa. Det innebär inte att det passar på intima spelningar eller lugna låtar, när det dessutom är väldigt sällan som den entusiastiske klapparen kan hålla någon form av takt.
Sluta klappa, snälla.
Håller med, och har så gjort i många år. Oftast klappas det också på "ettan" och "trean" i takten vilket oftast drar ner svänget när syftet torde vara det motsatta.
SvaraRaderaF.ö. har du en mycket läsvärd blogg som lättar upp dagar då slentriantunneln är alldeles igengrodd av leda. Tack.
Hälsningar CJ