 |
| En suddig Trampe på Kompledigt 2013 |
Hur ironisk är du när du gör en playlist med dansband som spelar Björn Afzelius?
I slutändan blev jag inte så ironisk som jag hade tänkt mig. Först ville jag komma åt den humor som kan uppstå när svenska dansband sjunger om Nicaragua och ”matriarkatkotterier”, eller när norska Arnsteins får folk att dansa log-tryckare till en text som ”Ikaros”. Men i slutändan satt jag mest och tänkte att ”faan, det finns ju nåt stort i låtar som kan framföras av både en gammal proggare och några av Sveriges största dansband”. Det säger en del om Afzelius att han höll en så uttalad politisk linje i det han gjorde, och samtidigt gick hem i så många läger. Och även om jag i samtliga fall föredrar originalen så är en del av tolkningarna bra.
Du fick idén när du såg dokumentären, vad tycker du om den?
Den är mycket bra – kärleksfull men inte överdrivet skönmålande. Jag sörjer bara att Afzelius mångårige basist Hannes Råstam dog så pass ung att han dels inte kunde vara med i filmen, dels inte hann skriva den stora bok om Affe som han tydligen funderat på. Hans text i Sång till friheten-boxen är ju så jäkla bra, tänk dig den i boklängd, full med turnéhistorier och annat…
Visst är den texten fantastisk! Tror du listan kan bli populär?
Ja, vem vet? Inte mig emot!
Har du någon särskild favorit på listan?
Stefan Borsch var den överlägset meste Afzelius-tolkaren i dansbandsskaran, och ”Till min kära” passar honom som den berömda handen i dito handsken. Tommy Bergs ”Ikaros” och Chinox ”Farväl till släkt och vänner” gillar jag också.
"Han skrev jäkligt bra och snabbfästande melodier. Det tror jag också var anledningen till att han tolkades mycket av dansband."Varför tror du dansbanden gillade att spela Afzeliuscovers?
Affe hade en grundteori om att ingenting fångar lyssnarens intresse så som en bra melodi. Och däri låg väl en stor del av hans framgångar – han skrev jäkligt bra och snabbfästande melodier. Det tror jag också var anledningen till att han tolkades mycket av dansband. Plus att texterna är tämligen rakt på sak och utan alltför mycket undertext. Mitt förhållande till Affe är mycket ett av ”guilty pleasure” – jag kan tänka att ”den här metaforen går ju inte ihop” eller ”nää, man kan för fan inte rimma boxade/joxade”, men hans bra melodier och bultande hjärta räddar mycket. Det han sjunger är djupt känt och lätt-trallat, då kan man/jag köpa en del yxighet.
Har du någon Afzeliusdänga på din egen repertoar?
Nä, det har än så länge inte blivit av, men jag skulle gärna vilja göra ”Två ljus” nån gång. Och – om jag har tillgång till ett rockband med fina taggtrådsgitarrer – eposet ”Atlantis”. Ihop med ”Ikaros” tycker jag nog att det är hans bästa låt.
Även ifall den här listan kan ses som ett utslag av ironi, tror du Afzelius såhär långt efter sin död är på väg mot något slags erkännande?
Det största erkännandet är väl att många av hans sånger fortfarande sjungs och är ihågkomna. Publikens kärlek hade han ju redan då, liksom han väl var mycket mer respekterad av kritikerna i Norge och Danmark.
"Dansbandskulturen är så djupt folklig och älskad, men samtidigt monumentalt ohipp och ogillad av kritiken. Lite som Afzelius var på sin tid!"John Ajvide Lindqvist har sagt att ett av hans drömyrken är att vara basist i ett dansband, att åka runt och kväll efter kväll uppträda i en likadan kostym som resten av bandet och göra folk glada. Vad är det som fascinerar med dansbandskulturen?
Svår fråga. Kanske är det där med att dansbandskulturen är så djupt folklig och älskad, men samtidigt monumentalt ohipp och ogillad av kritiken. Lite som Afzelius var på sin tid! Själv har jag alltid gillat det där enkla, inte sällan banala med dansbandslyriken. Inte minst den från 70-talet. Ta exempelvis låten ”Tänk att va Lektyrfotograf”, där sångens jag längtar sig bort från sin trista vardag. Han berättar att han ”går till en krog där det är dans/stöter på brudar, men har ingen chans”. Varken förr eller senare i musikhistorien skulle man erkänna att så tillkortakommen var man.
Du jobbar ju på din debutskiva nu, kommer det finnas spår av Afzelius eller dansband på den?
Faktum är att jag gjort en låt där jag till stor del plagierade melodin i nämnda ”Två ljus”. Men den kommer nog inte med på skivan. Som i övrigt faktiskt lutar mer åt jazzhållet, vilket varken jag själv eller nån annan trott innan första repet. När jag kört mina låtar ensam med akustisk gitarr har de alltid varit mer av popdängor, men när vi skulle arra dem för band kom min producent Emeli med den ena klockrena jazzidén efter den andra. Så det blir spännande att se var det landar.
För övrigt ingår jag, tillsammans med Maja Heurling och Ola Aurell, i Märrsädääs-klubben. Vår enda verksamhet går ut på att vi nån gång om året var för sig lyssnar på den lika föga ihågkomna som briljanta Affe-låten ”Edmond Dantes nittonåriga dröm” och att vi nån gång ska framföra den live tillsammans. Men vi har inte bråttom.
Det ser jag fram emot, den låten är en storfavorit hos mej sedan jag köpte Tusen bitar på LP för en spottstyver på Ginza 1997. Och så till sist, någon aspekt av Afzelius och dansband du känner att vi inte berört?
Ja, att inget dansband (mig veterligen) tolkat ”Ljuset”, som annars sjungits in av ganska många vissångare. Men det är kanske är just det – det är en visa, inte en dansbandslåt. Och så bör det kanske tilläggas att inget dansband nånsin spelade in ”Tankar i Havanna” på skiva, dess svängighet till trots.
Tänk att få höra Christer Sjögren sjunga att han känner sig rörd och stolt inför socialismens idé! Jag har alltid lyssnat mer på liveversionen från Grande Finale än den gamla studioversionen. Och här kommer då den omtalade playlisten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar