Cecilia Kyllinge ger nytt liv åt Björn Afzelius

En rolig sak med Spotify är när en ramlar över coverversioner av de låtar man letar efter. Det var så jag hittade Cecilia Kyllinge och hennes skiva Så vill jag bli med covers på Björn Afzelius för några veckor sedan. Skivan släpptes i vintras.

Cecilia Kyllinge är en musikalisk mångsysslare från Dalarna som varit Afzeliusfan sedan barndomens sjuttital. Med självaste Olle Nyberg som producent har hon och ett stort band spelat in egensinniga Afzeliuscovers. Olle Nyberg spelade på de flesta Afzeliusskivor sedan 1984 års Exil till sista skivan Elsinore femton år senare, ett par av skivorna var han dessutom med och producerade.

Cecilia Kyllinge och Olle Nyberg har glädjande förhållit sej ganska fritt till låtarnas original (varför lyssna på en cover som försöker låta så likt originalet som möjligt?). Cecilias röst ges stort utrymme, låtarna har en del nya arrangemang och det fläskas på rejält med blås och annat ibland. Ibland blir det för mycket av det goda, men oftast blir resultatet gott. Musikaliskt märks inte mycket av den country Afzelius gärna lät sig inspireras av, istället känns ett par av låtarna och arrangemangen lite jazziga.  

Särskilt spännande är låturvalet, visst, "Ikaros", "En kungens man" och "Sång till friheten" är med. Men tre av låtarna är hämtade från det bortglömda albumet Johnny Boy från 1978, efter framgångarna med sina två första skivor råkade Afzelius ut för solokarriärens första dipp. Skivorna Johnny Boy och Bakom Kulisserna hör till hans mest bortglömda, men inte inte hos Cecilia Kyllinge. "Atlantis" och "Feberdansen" får nytt liv och jag blir för första gången sugen på att lyssna på originalen på allvar. 

Det är mycket Björn Afzelius i år - den här skivan, Marianne Lindberg de Geers pjäs om deras tid tillsammans spelas just nu, snart kommer den första biografin om honom och det arbetas på en film. Är Hakarpssonen på väg att få sin rättmätiga upprättelse?