En sömnlös natt kom Dead Cult in i mitt liv

Bandet kommer från amerikanska Portland. Sedan 2011 har Dead Cult spelat brittiskdoftande postpunk i bästa retrostil, med influenser från inte minst ett av mina nya favoritband The Mob (mer om dem i något annat blogginlägg framöver). När jag satt uppe inatt och inte kunde sova ramlade jag så över Dead Cult på last.fm, Facebook och Spotify och gillade verkligen vad jag hörde.

Gillar du The Mob, Joy Division, tidiga The Cure eller varför inte Siouxsie and the Banshees är Dead Cult definitivt något värt att kolla upp. Själv ser jag fram emot att både fortsätta lyssna på bandet och gräva ner mej i de många för mej okända namnen Dead Cult listar som influenser.

The Mobs gamla klassiska skivbolag All The Madmen Records gav ut deras debut-7" Ghosts Still Dance i somras. Kolla in den på Spotify och missa inte demolåtarna på last.fm. Inte minst covern på "Witch hunt"!

Ny Våg!

Jag lyssnar ofta på radio, inte via radioapparat men på datorn och nån enstaka gång telefonen. Det brukar vara kul att söka runt på sr.se och till exempel hitta hitta intervjuer med sina favoritband i lokala P4-stationer, för att inte tala om att botanisera i P1s gigantiska arkiv. När jag surfade runt i förmiddags så trillade jag över en riktig guldgruva - några gamla avsnitt från 1982 av det legendariska radioprogrammet Ny Våg!

Ny Våg hörde jag talas om för första gången för mer än tjugu år sedan, men idag var första gången jag faktiskt hörde något av programmet annat än den legendariska på-ningen av Moderat Likvidations "Nitad". Ny Våg sändes i på eftermiddagarna i P3 de första åren på 1980-talet och beskrivs av SR Minnen som "ett universitet i etern för punkare på 80-talet". Det står visserligen att programfilerna inte ska vara tillgängliga längre, men de jag testade var det minsann inget fel på (ingen säger något till SR!). Ny Vågs betydelse måste ha varit enorm i dåtidens Sverige. Det idag minst sagt stela språket från programledarna står i skön kontrast mot musiken.

När jag lyssnade på ett av programmen fick jag höra låtar med bland annat Attentat, Abstract, Unos kanoner och Underjordiska lyxorkestern. Men framförallt ett reportage om Crass och Crass Records. På frågan om vad som är på gång från Crass Records den närmsta tiden blir bland annat svaret att de ska släppa singlar med ett band som heter Conflict och ett band som heter The Mob. Fantastiskt. Ska lyssna igenom alla sex programmen från våren 1982 så snart som möjligt. En del, såsom P3, var nog faktiskt lite bättre förr.

Plura Jonsson och Ulf Lundell - tillsammans

Först häromdagen såg jag något läst ganska mycket om - när Plura Jonsson gästade Ulf Lundell på den stora tevesända nyårsspelningen 1985. Jag har läst vad Plura själv och Tomas Andersson Wij, som satt i publiken, har skrivit. Jag har läst en intervju med trummisen Werner Modiggård där han nämnde det märkliga i att Plura gästade när han själv nyligen sagt upp sig från Eldkvarn.

Plura sjunger "Det regn som faller", ännu outgiven men den skulle snart komma ut på den banbrytande skivan Utanför lagen. Skivan Eldkvarn till sist hittade fram till sin egen stil.

Låten tar sin början en nyårsafton på Södermalm, med en jag-person "på kryss med kokain".

Det blev såklart rubriker. Och låten är fantastiskt bra, även ifall studioversionen piskar den här liveversionen ett par gånger om. Men Pluras 80-talströja är kul.

Dagens skivinköp

Gick en skivrunda på Andra Långgatan idag. Jag var ute efter The Bands två första, men de hittade jag såklart inte. Men Kajsa & Malenas två skivor kändes helt rätt, Under the Red Sky är en gammal favorit som jag gärna har på LP och Full Metal Jacketz köpte jag åt Michael.

Tralltorsdag: Mart-blandbandet

Glöm "throw back thursday". Nu lanserar Minnenas Motell TRALLTORSDAG. Varje torsdag, så länge det är kul och det finns minnen att ösa ur, kommer eder bloggare grotta ned sig i något från den älskade trallpunken. Mest egna hågkomster. Först ut är kanske något förvånande inte ännu ett 1994-minne utan en grej som hände elva år senare.   

Till Hultsfredsfestivalen 2005 nöjde jag och Jonas oss inte med att ta fram egna blandband, vi ville dessutom ta fram ett gemensamt. Ifall bandet eller temat kom först minns jag inte, men vi bestämde oss för ett blandband med temat Mart Hällgren. Denna vår gemensamma idol. Kanske var vi påverkade av att Mart då börjat turnera som Total Egon igen?  

Exakt vilka låtar vi hade med minns jag inte, och jag tror inte vi gjorde någon låtlista. Men jag minns fragment och enstaka låtar, så då kör vi. "Ja!" som Mart säkert utropat, med kort a.

B-sidan inleddes med hela Dammsugarförsäljare Blues, en hyllning till oss själv, då vi framfört denna klassiska EP a cappella bakfulla i tältet på Roskildefestivalen 2000 samtidigt som regnet öste ner utanför. Sen bör gemensamma De Lyckliga Kompisarna-favoriter som "Mina fåglar" och "Älvsborgsbron" varit med. Jonas menar att även "Där värmer tar vid" och "Tompa Eken" fanns med, och jag är säker på att han har rätt.

Men det var ju ett Mart-blandband och inte enbart ett DLK-blandband. Jag kan även tänka mej att Ubba var representerade med åtminstone deras mangelstänkare "Vad hade de väntat sig?" och med Total Egon plockade vi förmodligen in flera låtar från Samling i det gröna. Kanske kan det ha varit "Fördomar", "Ubåt i mitt badkar" och "Jag är en genomskinlig gas"? Låtarna känns helt rimliga.

Jag kan inte heller tänka mej annat än att "Liv bakom väggen" och "Rock n roll ormen bet mej i benet" från Marts soloskiva från 1998 fanns med. Så dessa låtar och ungefär lika många till bör ha utgjort bandet.

När jag nu skriver inser jag vilket fantastiskt bra blandband det var vi satte ihop. Mart-bandet till Hultsfredsfestivalen 2005.

Men säg den glädje som varar för evigt?

Några dagar efter festivalen messar Jonas att "Mart-bandet har spruckit".

Jens Lekmans bästa låt enligt Joakim

När eder bloggare länkade gårdagens bloggning om Jens Lekmans nästa låt blev det en diskussion på Facebook. Joakim Larsson (som tipsade om deppiga jullåtar för några veckor sedan) skrev så intressant att jag lät antyda att det var ett ämne för en gästbloggning. Nån timma senare damp det här ner. Stort tack, någon mer som vill dela med sig?

Jarå. Apropå detta med Jens Lekman. Det finns några låtar som jag har en särskild relation till. Någon av de få gångerna när livet ler lite mot en så är det inte fel att lyssna på "Tram #7 to Heaven" när man rullar hem mot Gamlestaden. Och "You Are The Light" var en del av soundtracket till kärleken som förde mig till Göteborg. Kunde nästan önska det var "Hammer Hill" jag stod på när jag på fyllan ringde och tackade henne för att hon såg till att jag hamnade här. Men det var nog ändå Redbergsparken.

Men den bästa låten är ändå "Black Cab". Det är en fyr för dimmiga dagar.

"Kunde nästan önska det var "Hammer Hill" jag stod på när jag på fyllan ringde och tackade henne för att hon såg till att jag hamnade här. Men det var nog ändå Redbergsparken." 

En gång i tiden så hade jag för mig att spela den precis när sista spårvagnen från klubben hade gått när jag vände skivor. Något som krävde en hel del micklande med låttider innan. För det gav mig stor njutning att få till ”Oh no, God damn. I missed the last tram” precis så att jag kunde se någon kolla klockan och inse att den tiden var precis nu.

Jag vet inte hur många som fattade grejen eller hur många av de där jag tyckte såg ut att fatta som verkligen gjorde det. Kanske handlar det bara om att DJ:s har för sig grejer som kanske inte riktigt går fram så mycket till publiken som om hen istället spelade en dansant låt. Men på klubbarna jag spelade så dansade i alla fall många. Med handen på hjärtat sjöng de: “So I say turn up the music - take me home or take me anywhere”.

PS: Det är nog oftast inte psykotiska galningar som kör svarttaxi. Men det är sexigt att betala skatt.

Jens Lekmans bästa låt

Jag läser att Jens Lekman ska släppa 52 låtar under 2015 - en per vecka. Kul!

Kanske blir 2015 året då jag på allvar upptäcker Jens Lekman? Eller kanske inte, eftersom jag antagligen hör till den lilla minoritet som gillar Jens bäst på svenska. Visst, jag gillar debuten When I Said I Wanted To Be Your Dog och tycker han var bra när såg honom på Hultsfredsfestivalen året han debuterade. Men hans bästa låt är i mina öron den svenskspråkiga översättningen av "Maple Leavers": "Jag tyckte hon sa lönnlöv".

Att jag gillar bäst när svenska artister sjunger på svenska är inget nytt. På National sånger låter till exempel såväl The Hellacopters som Backyard Babies bättre än någonsin när de sjunger tolkar Nationalteatern på svenska men på sitt högst egna sätt. Kanske är jag för dålig på engelska? Kanske är det väldigt få svenskar som kan uttrycka sig på engelska tillräckligt bra för att slå de som har det som modersmål?

Jens Lekman på Knarrholmen 2013. Foto: Jenny Hellström

Jens Lekman släppte "Jag tyckte hon sa lönnlöv" på sin hemsida för snart tio år sedan och jag laddade ner den kort efteråt. På svenska, i synnerhet som Jens spelad in den själv med gitarr, framträder låtens nakna text allt tydligare. Referensen till Kortedala torg känns ännu mer passande. Visst, en viss rim-effekt går förlorad, men låten blir bara bättre!

Men jag ska nog ändå lyssna lite mer på Jens Lekman i år. Jag menar, hans röst är ju samma oavsett om han sjunger på svenska och engelska. Att kliva ur sin "comfort zone" (hihi) sägs ju vara bekvämt. Jag ska försöka kolla upp de nya låtarna. Ge hans andra skivor en chans och framförallt lyssna på When I Said I Wanted To Be Your Dog några gånger till.

På Youtube finns såväl covers som liveversioner av "Jag tyckte hon sa lönnlöv". Maila om du vill ha mp3:an Jens släppte för snart tio år sedan.

Slowgold - Pustervik 3 januari

För en och en halv vecka sedan hade jag inte hört talas om Slowgold. Sen gästade Michael med en recension av nya EPn, jag läste och blev nyfiken. Helt plötsligt fick jag ett nytt favoritband och igår var det så dags att se Slowgold live för första gången. Ibland går det fort.

För kvällen uppträdde Slowgold som trio - Amanda Werne hade med sig en tight rytmsektion. Och trots att uttrycket är så slitet kändes inte "powertrio" helt fel. Hela konserten andades 70-tal. Trion, Amanda Wernes långa hår, väst och utsvängade byxor, munspelsställningen och framförallt den fantastiska musiken. Störst behållning hade jag av de underbara låtarna "Hundarna" och "Öppna sår". Vi fick även höra titelspåret på nästa skiva, "Stjärnfall", jag gillar ambitionen att så snart följa upp EPn.

Slowgolds blandning av flummig sjuttitalsrock och tongångar som för tankarna till en sån som Neil Young passar mej utmärkt. Jag ser fram emot att följa Slowgold under lång tid framöver, även ifall jag nog alltid kommer associera Slowgold med mellandagarna 2014 och den efterföljande nyårshelgen. Hoppas det inte dröjer alltför länge till nästa spelning.

"Jag älskar er då, nu och för alltid, Steget!"

Michael Porali var på spelning igår. Den var bra. Ikväll går eder bloggare och Michael på spelning tillsammans.
 
Nadice & Maria och Steget
Pustervik
2015-01-02

Pusterviks anrika Club Slacker rör sig vanligtvis i gränslandet mellan punk och skrammelrock, men då det är dagen efter årets första bakfylledag/internationella pizzadagen ställs det istället till med en avskalad kväll helt i linje med vad man orkar med. Eller orkar och orkar förresten, snarare är det väl precis det jag inte gör då jag aldrig lyckas se stadens stolthet Steget utan att bita mig själv hårt i läppen och ibland inte allt för diskret torka mig om ögonen.

Denna fredagskväll inleds dock med en annan duo, nämligen de EP-debuterande och för mig ditintills okända Nadice och Maria. Dock hann jag med att lyssna in mig lite någon timma i förväg så förväntningarna är faktiskt ganska högt ställda. Nadice Fredriksson (gitarr, sång) och Maria Skanselid (cello, sång) kliver upp och visar faktiskt redan från början, men en låt som kanske, eventuellt, kan ha hetat något med "Puls", hur årets andra dag ska upplevas. Ingen avskalad instrumentering här inte, utan Maria varvar stråkspel med plock tills cellon mer eller mindre motsvarar ett fullskaligt band, och med två så här starka röster i symbios påminner Nadice & Maria faktiskt mer om ett storslaget Tant Strul än två instrumentalister i mitten på Pusterviks faktiskt rätt överdimensionerade scen.

EP-låtarna "Listan" (om att göra slut genom att skriva en lapp) och "Kameleont" (som dagen till ära kanske handlar om uppskjutna nyårslöften) avklaras på samma manér, och även om cellon här och var byts ut mot gitarr är det fortfarande på något vis ganska maffigt. Kanske beror det på att jag står längst fram, men minst lika troligt beror det på att Nadice & Maria har stenkoll på det de gör. Bara en sådan sak som att en av kvällens två covers består av "Smoke on the water"-riffet på cello i kombination med den mer än lovligt absurda texten till Alf Hambes (ja, jag var tvungen att googla utifrån de textrader jag uppfattade) "Visa i Molom". Som de själva presenterar låten, "ja, man kan ju undra vad han gick på egentligen". Efter den är det tänkt att avsluta konserten med EP-spåret "Ny tid", en framför allt i liveversionen smått fantastisk låt, men tiden räcker faktiskt även till en direktöversatt (med betoning på direkt) version av Alanis Morissettes tjugo år gamla "Ironic", som jag faktiskt blev lite sugen på att lyssna på i originalutförande, och jag ska erkänna att jag blev rätt förvånad över att den gamla mainstreamhitten faktiskt håller än!

Nadice & Maria har som sagt bara släppt en EP, men den finns på 12" och i likhet med refrängen "ny tid, det är hög tid" lovar jag att införskaffa den så snart jag bara kan.


Steget, duon bestående av Matilda Sjöström (sång) och Nils Dahl (piano), äntrar scenen inför en allt mer tilltagande publik någon halvtimma senare, med en liten ursäkt om att de inte brukar dricka innan spelning men att de faktiskt gjort det ikväll. Eftersom klubben anordnas av den i alla sammanhang välkända och uppskattade Jonk inleder duon givetvis konserten med "Såna som du" en låt om just Jonk och även om den har en tydlig mottagare är det en stark vänskapsskildring som kan appliceras på med eller mindre vem som helst (förutsatt att man gillar personen då).

Vi går vidare med "Magiskt", en bitter historia som enligt Matilda handlar om henne själv, men som jag i alla avseenden verkligen känner igen mig själv och mina eventuella relationer de senaste åren i. Och nej, det är inte nödvändigtvis något negativt, dock är det här jag känner att underläppen som brukligt börjar darra och blicken börjar bli något diffus. Av uppenbara skäl, för er som sett och hört Steget tidigare.

Kvällen till ära är Steget utökat till en trio, och när uppväxtskildringen "Hela Gråbo e sån ångest" tar vid är det med uppbackning av Katja Ahlsells stråkar och nu går det liksom inte riktigt att hålla tillbaka längre. Särskilt då jag själv vet hur det är att växa upp om inte i Gråbo så åtminstone, för att använda Matildas egna ord "mer än tre mil härifrån". Det spelar liksom inte riktigt någon roll hur mycket det än pratas om "positiv ångest" eller "gladångest" från scen, "Denna gången", "Helvete" och resten av setet flyter som brukligt är ihop i den lättare form av sammanbrott det här bandet utan undantag alltid framkallar hos mig. Och för det älskar jag er då, nu och för alltid, Steget!

Michael Porali

Fick jag rätt om 2014?

Jag inledde 2014 med att sia om vad som kanske skulle hända under året. Fick jag rätt?

Spotify integreras med andra musiktjänster - Nja?
Jag förutspådde någon slags integration mellan Spotify och Soundcloud eller Youtube. Något sådant har vi inte sett, däremot har Spotify vidgat sitt imperium genom att ha ett ingående samarbete med Way Out West-festivalen och de har nu även ett redaktionellt material.

First Aid Kit släpper ny skiva och kliver upp på Orange Scen - Ja och nej 
Stay Gold släpptes, framgångarna fortsatte för duon och själv såg jag dem på en regnig Hasslöfestival i Blekinges skärgård. Men Roskildefestivalen brydde sig inte om att boka First Aid Kit det här året.

Även Siesta!-festivalen återuppstår - Jajamen
Det gjorde den och de har redan börjat släppa band för 2015. Till 2015 ligger Siesta! samma helg som Roskilde intressant nog.

Håkan Hellström spelar på Ullevi - Jajamen
Jo.

Med fyrverkeri avslutade Håkan Hellström på Ullevi 7 juni