"Jag älskar er då, nu och för alltid, Steget!"

Michael Porali var på spelning igår. Den var bra. Ikväll går eder bloggare och Michael på spelning tillsammans.
 
Nadice & Maria och Steget
Pustervik
2015-01-02

Pusterviks anrika Club Slacker rör sig vanligtvis i gränslandet mellan punk och skrammelrock, men då det är dagen efter årets första bakfylledag/internationella pizzadagen ställs det istället till med en avskalad kväll helt i linje med vad man orkar med. Eller orkar och orkar förresten, snarare är det väl precis det jag inte gör då jag aldrig lyckas se stadens stolthet Steget utan att bita mig själv hårt i läppen och ibland inte allt för diskret torka mig om ögonen.

Denna fredagskväll inleds dock med en annan duo, nämligen de EP-debuterande och för mig ditintills okända Nadice och Maria. Dock hann jag med att lyssna in mig lite någon timma i förväg så förväntningarna är faktiskt ganska högt ställda. Nadice Fredriksson (gitarr, sång) och Maria Skanselid (cello, sång) kliver upp och visar faktiskt redan från början, men en låt som kanske, eventuellt, kan ha hetat något med "Puls", hur årets andra dag ska upplevas. Ingen avskalad instrumentering här inte, utan Maria varvar stråkspel med plock tills cellon mer eller mindre motsvarar ett fullskaligt band, och med två så här starka röster i symbios påminner Nadice & Maria faktiskt mer om ett storslaget Tant Strul än två instrumentalister i mitten på Pusterviks faktiskt rätt överdimensionerade scen.

EP-låtarna "Listan" (om att göra slut genom att skriva en lapp) och "Kameleont" (som dagen till ära kanske handlar om uppskjutna nyårslöften) avklaras på samma manér, och även om cellon här och var byts ut mot gitarr är det fortfarande på något vis ganska maffigt. Kanske beror det på att jag står längst fram, men minst lika troligt beror det på att Nadice & Maria har stenkoll på det de gör. Bara en sådan sak som att en av kvällens två covers består av "Smoke on the water"-riffet på cello i kombination med den mer än lovligt absurda texten till Alf Hambes (ja, jag var tvungen att googla utifrån de textrader jag uppfattade) "Visa i Molom". Som de själva presenterar låten, "ja, man kan ju undra vad han gick på egentligen". Efter den är det tänkt att avsluta konserten med EP-spåret "Ny tid", en framför allt i liveversionen smått fantastisk låt, men tiden räcker faktiskt även till en direktöversatt (med betoning på direkt) version av Alanis Morissettes tjugo år gamla "Ironic", som jag faktiskt blev lite sugen på att lyssna på i originalutförande, och jag ska erkänna att jag blev rätt förvånad över att den gamla mainstreamhitten faktiskt håller än!

Nadice & Maria har som sagt bara släppt en EP, men den finns på 12" och i likhet med refrängen "ny tid, det är hög tid" lovar jag att införskaffa den så snart jag bara kan.


Steget, duon bestående av Matilda Sjöström (sång) och Nils Dahl (piano), äntrar scenen inför en allt mer tilltagande publik någon halvtimma senare, med en liten ursäkt om att de inte brukar dricka innan spelning men att de faktiskt gjort det ikväll. Eftersom klubben anordnas av den i alla sammanhang välkända och uppskattade Jonk inleder duon givetvis konserten med "Såna som du" en låt om just Jonk och även om den har en tydlig mottagare är det en stark vänskapsskildring som kan appliceras på med eller mindre vem som helst (förutsatt att man gillar personen då).

Vi går vidare med "Magiskt", en bitter historia som enligt Matilda handlar om henne själv, men som jag i alla avseenden verkligen känner igen mig själv och mina eventuella relationer de senaste åren i. Och nej, det är inte nödvändigtvis något negativt, dock är det här jag känner att underläppen som brukligt börjar darra och blicken börjar bli något diffus. Av uppenbara skäl, för er som sett och hört Steget tidigare.

Kvällen till ära är Steget utökat till en trio, och när uppväxtskildringen "Hela Gråbo e sån ångest" tar vid är det med uppbackning av Katja Ahlsells stråkar och nu går det liksom inte riktigt att hålla tillbaka längre. Särskilt då jag själv vet hur det är att växa upp om inte i Gråbo så åtminstone, för att använda Matildas egna ord "mer än tre mil härifrån". Det spelar liksom inte riktigt någon roll hur mycket det än pratas om "positiv ångest" eller "gladångest" från scen, "Denna gången", "Helvete" och resten av setet flyter som brukligt är ihop i den lättare form av sammanbrott det här bandet utan undantag alltid framkallar hos mig. Och för det älskar jag er då, nu och för alltid, Steget!

Michael Porali