"Broken Flag", denna den sista dagen i maj tvåtusen15

Plötsligt stannade jag upp. Lyfte på huvudet och om det var möjligt skulle jag ha spetsat öronen. Jag lyssnade, lyssnade och var återigen med om det underbara ögonblicket det alltid är att upptäcka en riktigt bra låt med en favoritartist eller favoritgrupp.

"Broken Flag" med Patti Smith var låten som återigen fick mej att komma ihåg varför jag älskar musik. Upptäckandets glädje.

I höstas köpte jag Wave, mest för det vackra omslaget om sanningen ska fram. Men sedan den stått på skyltplats ovanför stereon några veckor insåg jag att det faktiskt var dags att lyssna på skivan i sin helhet idag.

Först knaster, skivan hade nog sett sina bästa dar. De inledande låtarna "Frederick", "Dancing barefoot" och "So you wan't to be (a rock'n'roll star)" var gamla bekanta, annars var skivan ny. Jag gillade vad jag hörde, även ifall det inte var någon låt jag verkligen tyckte var något extra innan andra sidans nästa sista låt började.

Pianot, det måste ha varit pianot jag först reagerade på. "Broken Flag" känns både vemodig och storslagen, med sitt lätt sorgsna piano och körerna i refrängen. En sån där låt jag är svag för.

När sistalåten klingat ut flyttade jag tillbaka pickupen och sen gjorde jag det gång på gång. Idag fick jag en ny favoritlåt med Patti Smith.

"And in comes Romeo, he’s moaning"

I måndags sände P1 ett reportage om en 50-åring, Bob Dylans Highway 61 revisited. Reportern Anton Karis har intervjuat en rad personer, inte kända skribenter eller musiker utan okända människor, om sitt förhållande till skivan och hur de upptäckte den och Bob Dylan.

Eftersom jag har en förkärlek för Highway 61 revisited och bra berättelser var det givet att lyssna. Och slutet var bäst. 

Sharon van Etten - I don't want to let you down

Minnenas Motells flitigaste skivrecensent Michael Porali är tillbaks. 

I likhet med gissningsvis nittiosju procent av övriga landet upptäckte jag Sharon van Etten först för drygt ett år sedan med hennes dekadenta anthem "Every time the sun comes up", som (och nu gissar jag helt vilt) jag omöjligen kan ha varit ensam om att avsluta ett större antal allt för långa efterfestnätter med - på repeat. Sådana tilltag brukar oftast resultera i att jag blir avskräckt från att lyssna på låten i fråga i andra sammanhang.

När Sharon van Etten med band stod på scen redan vid ett på förmiddagen under fjolårets Way Out West fanns det alltså en viss oro i hur jag skulle reagera. Lyckligtvis var varken hiten eller någon av de andra spåren från Are we there, albumet som avslutas med just "Every time the sun comes up", ens i närheten av några traumatiska upplevelser. Dock, efter denna liveupplevelse glömdes Sharon van Etten tyvärr bort lite grann i de djupa avgrunder som är mitt medvetande, och det var väl egentligen inte förrän nu när I don't want to let you down damp ner som ett förhandsexemplar som jag ens tänkt på henne sedan dess.

Fem spår består skivan av, tjugotvå minuter lång, och mer eller mindre en rak fortsättning på den redan inslagna vägen. Möjligen att Sharons sång är än mer teatralisk på sina håll, till exempel i "Just like blood", och att arrangemangen är en aning mer storslagna än tidigare. Undantaget skulle möjligen vara "Pay my debts", som nästan rör sig i dreampop-dimensioner där annars The Me In You och EAUX smyger omkring. Vad Sharon van Etten har pysslat med sedan i somras har jag faktiskt ingen aning om, men att släppa ifrån sig så här sparsamt med nytt material tolkar jag antingen som en försmak inför vad som komma skall (vilket verkligen bådar gott inför framtiden) eller ett sätt att likt Håkan Hellström i början av karriären släppte en cover-EP bara försöka upprätthålla ett relativt nyvunnet intresse (vilket i så fall lyckas utomordentligt).

Oavsett vilket så är I don't want to let you down allt annat än en besvikelse - och hur mycket jag än försökte lyckades jag alltså inte hålla mig ifrån det klyschiga i att anspela på titeln i den här texten. Fan också.

Michael Porali

Spelschema 1,0

Ett första utkast på spelschema till Roskildefestivalen. Min vana trogen lär jag missa några spelningar, lägga till fler namn till listan nedan och gå på en hel hög jag inte tänkt gå på. Det finns ju massa namn kvar att kolla upp! Juni månads musiklyssnade lär nog i vanligt ordning till rätt stor del ägnas åt att kolla upp Roskildeakter. Jag har ju ännu inte kollat upp Pavillion Junior-akterna, och där brukar det gå att hitta en del guldkorn. 

Någon akt Du tycker jag inte ska missa?

Onsdag 1 juli
18:00 Timbuktu & damn, Arena
22:00 Honningbarna, Pavillion
23:00 The War on Drugs, Arena

Torsdag 2 juli
14:00 Veronica Maggio, Arena
17:00 Ryan Adams, Orange 

Fredag 3 juli
16:00 Tallest man on earth, Arena
18:30 Dolomite Minor, Pavillion
20:00 Einstürzende Neubaten, Avalon

Lördag 4 juli
18:00 Thåström, Arena
20:30 First Aid Kit. Arena
22:00 Paul McCartney, Orange

Allting som ni gör kan jag göra bättre

Återigen ett inlägg av typen kränkt-bloggare-som-kanske-inte-bör-tas-på-blodigt-allvar.

 

GP hade en konsertbilaga i söndags. Den innehöll bland mycket annat en intervju med Foo Fighters gitarrist Chris Shiflett (tydligen var Dave Grohl upptagen), som avslutas enligt ovan. 

Och vänta lite nu?

Skulle inte Håkan Hellström ha kunnat sälja 75 000 biljetter? Skulle inte Bruce Springsteen ha kunnat sälja 75 000 biljetter? (Han sålde förresten ungefär 66 000 biljetter var till två kvällar). 

GPs reportrar behöver såklart inte jaga biljetter, F5:a på ticnet, ringa eller köa eller betala hutlösa andrahandspriser. De tycks inte ha fattat att Håkan Hellström hade kunnat sälja en bra bit över 100 000 biljetter. 

Tydligen tycks alltså 75 000 vara maxkapaciteten på Ullevi, men till det kommer såklart konsertproduktionens storlek och publikens egen storlek (det är därför Håkan kan sälja 3000 fler biljetter än Bruce). Och så.

Så vad är grejen GP? Skärp er.  

Jag blir kränkt. 

Bob Dylan & jeg

Bob Dylan fyller sjuttifyra år idag. Det firar eder bloggare med lite egotrippad statistik och fakta som hade gjort Jan Björklund stolt.

Årets jag upptäckte Bob Dylan: 1997, min vän Per Kj var nyfiken på honom och fick så långsamt med mej på tåget.
Låten som fick mej att falla: "I shall be released"
Första skivan jag köpte: Freewheelin, oktober 1999.
Antal gånger jag sett Bob Dylan live: 7 gånger
Bästa spelningen: Antagligen Köpenhamn hösten 2013, men även de sista två tredjedelarna i Göteborg tio år tidigare aspirerar på att ha varit bäst. 
Antal scrobblade låtar: 4772 (vilket placerar honom på en andraplats)
Mest scrobblad skiva: Time out of mind
Mest scrobblad låt: "Girl from the north country"
Antal böcker jag har om/av Bob Dylan: 5 stycken (Howard Sounes - Dylan Biografin, Bob Dylan - Memoarer, Håkan Lahger - Dylan, en kärlekshistoria, David Dalton - Det är inte mig ni söker och Christian Braad Thomsen & Asger Schnack - Bob Dylan, en guide till hans skivor)
Mest underskattad skiva: Desire.
Spelningen jag ännu väntar på att få se: Jag skulle hemskt gärna se Bob Dylan spela på Roskildefestivalen en gång.

Grattis Bob! Jag hoppas vi får många år till tillsammans. 

Göteborgsvarvet till ära - fem asbra låtar om att springa!

Bruce Springsteen - Born to run
Bassolot. Jag säger bara bassolot. 2:38 in i låten får vi världshistoriens sannolikt bästa bassolo. Så dags är det väl givet att alla löpare lägger in en extra växel och springer ikapp med Garry Tallent? Och då har jag inte ens nämnt allt annat som gör låten till en av de bästa någonsin.

Iron Maiden - Run to the hills
Run to the Älvsborgsbron. Run to the Göta Älvbron. Utan Iron Maiden hade inte hjältemetalen varit densamma. Nu springer inte jag frivilligt, men hade jag gjort det hade "Run to the hills" varit självskriven i lurarna.

The Velvet Underground - Run run run
Kanske mer New Yorks bakgator sent sextital än Avenyn i mitten av tiotalet. Det är tveksamt om Teenage Mary, Uncle Dave, Gypsy Death, Marguerita Passion och de andra skulle springa Göteborgsvarvet. Men det febriga ruset i "Run run run" kan få igång vilka ben som helst, kanske för att komma i mål på Slottsskogsvallen eller kanske för att köpa veckans fix?

Neil Young - Long may you run
Och efter att ha sprungit passar det att varva ner med den här pärlan från Neil Youngs album ihop med Stephen Stills. De två hade alltid haft en komplicerat relation och ändå samarbetat så många gånger. I Buffalo Springfield, i Crosby, Stills, Nash & Young, på den här skivan. Men tydligen avbröts den gemensamma turnén när Neil Young sa åt sin chaufför att ta av på en annan väg, jag vet inte om Stephen Stills spelade själv den kvällen?

Rush - Marathon
Okej, den här låten är inte jättebra och passar definitivt inte att springa till. Men vill en ha med fem låtar om att springa så får en skarva lite på slutet. Samtidigt, jag gillar verkligen Rush och sedan jag förra veckan åter snöat in på Cliff Burton är inte steget långt till Rush. Cliff Burton brukade trots allt uppträda i ett par utsvängda jeans med ett Rushmärke på ena knät och ett Black Sabbathmärke på andra knät. Kul nog är "Marathon" inte en speciell långt låt med Rushmått mätt. Sen är ju Rush bästa låt egentligen "Red barchetta", men det här är ingen lista med billåtar. Det kanske kommer till Svenska Rallyt?

Grattis Morrissey!

Ett stort grattis på 56-årsdagen gubbjävel. Hade tänkt länka någon av mina favoritlåtar på den sorgligt underskattade Southpaw Grammar, men den tycks ha blivit bortglömd även på Spotify så det får bli en annan favorit.

TENTAKEL: "Nästan snuddande vid ren techno"

Minnenas Motells meste gästbloggare Michael Porali fortsätter bredda bloggens musikaliska horisont. Och passar på att uppmärksamma ett debuterande Göteborgsprojekt. 

Göteborgs trumorakel Pontus Torstensson, känd från bland andra Sork och Uran GBG, har sedan ett tag tillbaka även varit verksam med soloprojektet Tentakel. Ett projekt vars livesättning består av Pontus själv på trumset, samplingar och orgel, och som allt som oftast bidragit med en svävande, hypnotisk stämning vare sig musiken i fråga har framförts mitt på dagen på gatan utanför Röhsska Muséet eller på dunkelt upplysta kulturarrangemang runt om i staden.

För någon vecka sedan släpptes vad som mig veterligen är det första utgivna materialet under namnet Tentakel, i form av en niolåtars kassett på välrenommerade Växjöetiketten Zeon Light. Det som slår mig mest efter att lyssna på inspelade versioner av låtar som "Doppelganger" eller "The cutter" är hur mycket mer elektroniskt, nästan snuddande vid ren techno, Tentakel låter i studioversion än i det råare liveutförandet.

Brittiska nittiotalsakter som Fluke och David Holmes dyker osökt upp i huvudet, och även likaledes brittiska 1990-talsfilmer som Human Traffic eller Face, där lagom skruvat hysteriska scener på ett därefter sällan skådat sätt blandades upp med hypnotiska rytmer vars nutida motsvarigheter från och med nu alltså återfinns på den här kassetten. Detta medför även, kan jag av egen erfarenhet avslöja, att de här låtarna är fullkomligt livsfarliga att köra bil till.

"Detta medför även, kan jag av egen erfarenhet avslöja, att de här låtarna är fullkomligt livsfarliga att köra bil till."

Huruvida något av ovanstående faktiskt inspirerat Pontus själv till att Tentakel låter som det gör kan vi dock låta vara osagt. Vad som däremot inte bör lämnas osagt är att den här dryga halvtimman av allehanda rytmer utan några som helst problem tilltalar även en technoanalfabet som mig själv, och förhoppningsvis även både dig, bloggläsare, och kanske till och med självaste Johan Hellström. Lyssna in!

Michael Porali

"Men det är ju bara Roland som spelar, låt honom vinna!"

5 juni ordnar Brun 7 sin tredje fest. Precis som förra gången inleds kvällen med att jag håller i ett quiz. Temat den här gången är Göteborgs musikscen från från 1960-tal fram till idag. Efter att jag tjötat färdigt spelar The Sun Days, Maja Milner (från Makthaverskan), Agent Blå och Bad Acid. En hel hoper DJ:s spelar musik som går att dansa till. Läs mer på Facebook. Hoppas ni kommer!