Minnenas Motells flitigaste skivrecensent Michael Porali är tillbaks.
I likhet med gissningsvis nittiosju procent av övriga landet upptäckte jag Sharon van Etten först för drygt ett år sedan med hennes dekadenta anthem "Every time the sun comes up", som (och nu gissar jag helt vilt) jag omöjligen kan ha varit ensam om att avsluta ett större antal allt för långa efterfestnätter med - på repeat. Sådana tilltag brukar oftast resultera i att jag blir avskräckt från att lyssna på låten i fråga i andra sammanhang.
När Sharon van Etten med band stod på scen redan vid ett på förmiddagen under fjolårets Way Out West fanns det alltså en viss oro i hur jag skulle reagera. Lyckligtvis var varken hiten eller någon av de andra spåren från Are we there, albumet som avslutas med just "Every time the sun comes up", ens i närheten av några traumatiska upplevelser. Dock, efter denna liveupplevelse glömdes Sharon van Etten tyvärr bort lite grann i de djupa avgrunder som är mitt medvetande, och det var väl egentligen inte förrän nu när I don't want to let you down damp ner som ett förhandsexemplar som jag ens tänkt på henne sedan dess.
Fem spår består skivan av, tjugotvå minuter lång, och mer eller mindre en rak fortsättning på den redan inslagna vägen. Möjligen att Sharons sång är än mer teatralisk på sina håll, till exempel i "Just like blood", och att arrangemangen är en aning mer storslagna än tidigare. Undantaget skulle möjligen vara "Pay my debts", som nästan rör sig i dreampop-dimensioner där annars The Me In You och EAUX smyger omkring. Vad Sharon van Etten har pysslat med sedan i somras har jag faktiskt ingen aning om, men att släppa ifrån sig så här sparsamt med nytt material tolkar jag antingen som en försmak inför vad som komma skall (vilket verkligen bådar gott inför framtiden) eller ett sätt att likt Håkan Hellström i början av karriären släppte en cover-EP bara försöka upprätthålla ett relativt nyvunnet intresse (vilket i så fall lyckas utomordentligt).
Oavsett vilket så är I don't want to let you down allt annat än en besvikelse - och hur mycket jag än försökte lyckades jag alltså inte hålla mig ifrån det klyschiga i att anspela på titeln i den här texten. Fan också.
Michael Porali
I likhet med gissningsvis nittiosju procent av övriga landet upptäckte jag Sharon van Etten först för drygt ett år sedan med hennes dekadenta anthem "Every time the sun comes up", som (och nu gissar jag helt vilt) jag omöjligen kan ha varit ensam om att avsluta ett större antal allt för långa efterfestnätter med - på repeat. Sådana tilltag brukar oftast resultera i att jag blir avskräckt från att lyssna på låten i fråga i andra sammanhang.
När Sharon van Etten med band stod på scen redan vid ett på förmiddagen under fjolårets Way Out West fanns det alltså en viss oro i hur jag skulle reagera. Lyckligtvis var varken hiten eller någon av de andra spåren från Are we there, albumet som avslutas med just "Every time the sun comes up", ens i närheten av några traumatiska upplevelser. Dock, efter denna liveupplevelse glömdes Sharon van Etten tyvärr bort lite grann i de djupa avgrunder som är mitt medvetande, och det var väl egentligen inte förrän nu när I don't want to let you down damp ner som ett förhandsexemplar som jag ens tänkt på henne sedan dess.
Fem spår består skivan av, tjugotvå minuter lång, och mer eller mindre en rak fortsättning på den redan inslagna vägen. Möjligen att Sharons sång är än mer teatralisk på sina håll, till exempel i "Just like blood", och att arrangemangen är en aning mer storslagna än tidigare. Undantaget skulle möjligen vara "Pay my debts", som nästan rör sig i dreampop-dimensioner där annars The Me In You och EAUX smyger omkring. Vad Sharon van Etten har pysslat med sedan i somras har jag faktiskt ingen aning om, men att släppa ifrån sig så här sparsamt med nytt material tolkar jag antingen som en försmak inför vad som komma skall (vilket verkligen bådar gott inför framtiden) eller ett sätt att likt Håkan Hellström i början av karriären släppte en cover-EP bara försöka upprätthålla ett relativt nyvunnet intresse (vilket i så fall lyckas utomordentligt).
Oavsett vilket så är I don't want to let you down allt annat än en besvikelse - och hur mycket jag än försökte lyckades jag alltså inte hålla mig ifrån det klyschiga i att anspela på titeln i den här texten. Fan också.
Michael Porali
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar