tisdag 24 december 2013

"När Elvispojkarna och andralångatanflickorna blir gamla blir de soul-tanter och soul-farbröder. Och till slut så lär de väl sig också att förlika sig med julen."

Kanske var det ett år sedan eller kanske hade 2012 hunnit övergå till 2013, det var i alla fall länge sedan Joakim Larsson bad eder bloggare att även i år få gästblogga på julafton. Visst fick han det, kör på! Och vi bokar väl redan in nästa års julbloggning?  

Julen är en vidrig tid. Ett firande av ljusets återkomst som kidnappades i tur och ordning av kristendomen och sedan konsumismen. Det moderna julfirandet är en stor manifestation av det som är fel i vårt samhälle – vid den tiden då vi på norra halvklotet som mest behöver hämta kraft i mörkret så stressar vi sönder oss, slår årliga rekord i att köpa onödig skit som förstör jorden och låter det kulminera i en ensamhetens högtid.

Er gästbloggare har vissa problem med julen. Men jag har hört att det lindras med åren. En sådan där ungdomlig grej som går över med åren. Sådan där skit som bara vi som lever Rob Gordon-liv lyckas hålla kvar vid fast vi inte borde.

Men även jag har mina jultraditioner. Läsa mitt eget julevangelium, ackompanjerat av Håkans och Pluras cover på jullåten som inte ens jag kan tröttna på och det som enligt lagen ”händer något en gång är det slumpen, händer samma sak samma tid två år på raken är det en tradition” blogga om julmusik här. Förra året skrev jag om de bästa indie-jullåtarna.



Men likt ”när fan blir gammal så blir han religiös” så är det ju så att när Elvispojkarna och andralångatanflickorna blir gamla blir de soul-tanter och soul-farbröder. Och till slut så lär de väl sig också att förlika sig med julen.

Så här kommer tre julskivor att desperat bläddra igenom stans skivbackar efter i mellandagarna.

3. Jackson 5 – Christmas Album (1970)
Den här skivan innehåller pophistoriens sötaste låt någonsin. Michael Jacksons och hans bröders interaktion under "I Saw Mommy Kissing Santa Claus" tar det hela till en ny nivå. ”I really did, I really did see mommy kissing Santa Claus, You got to believe me, you just got to believe me! Come on fellas, you got to believe me.”

1970 var ett stort år för Jackson 5. Innan julskivan hade man släppt 2 skivor. Båda bästsäljare och topp-5 album. Självklart ville Motown slutföra året med en julskiva att toppa det hela med. Och de gjorde de verkligen. Skivan blev den mest sålda under julen i USA och toppade Billboardlistan i fyra veckor. Motown satsade på ett riktigt all-star team med sina bästa musiker och sin bästa studiopersonal. The Corparation med Berry Gordy i spetsen producerade.

Funk, stämsång, soul, klassiska julåtar såväl som några nyskrivna gör det här till en helgjuten julskiva. Höjdpunkter inkludering stegringen under sista minuten i inledande "Have Yourself A Merry Little Christmas". ”The Jackson five wanna wish everybody a merry, merry Christmas and a groovy new year”. Guld. Tre andra höjdpunkter är funkiga och roliga "Up on the rooftop" (observera bitarna från tidigare Jackson 5-hiten "The Love You Save") med fantasiska citatet “So bring me some shoes with lots of sole” där sole utalas förvillande likt soul, smäktande "Christmas won’t be the same this year" och trallen “Pa-rum pum pum pum” i "Little Drummer Boy".



2. A Motown Christmas (1973)
Under 60-talat hade Motown gett ut ett antal julskivor med olika artister. Bland annat den jag skrev om nyss. Eftersom 60-talet varade några år längre i Detroit (även om bolaget flyttade från Detroit till Los Angeles 1972) så beslöt man sig för att göra en samling med låtar från de största hitmaskinernas julskivor och kombinera det med en riktig 60-talig skivframsida. Sju låtar hämtades från Jackson 5-skivan ovan, fem från Diana Ross/The Supremes samt fyra var från Stevie Wonder, The Temptations och Smokey Robinsson & The Miracles.

Det fantastiska i den här skivan ligger såklart i Motownsoundet och att alla de representerade artisterna kunde göra en hitlåt ungefär lika lätt som en svensk familj trycker i sig allt förutom romrussinen.

Skivan är fylld med klassiska amerikanska jullåtar. De flesta av det mer sekulära slaget. Men några låtar bryter mot det temat, som Stevie Wonders vackra "Ave Maria". En julmässa för musiknördar på fyra minuter. Här anbefalles andaktfullhet. För att ta oss upp på fötterna lugnt och fint så följs den upp av The Temptations "Silent Night". Troligen det enda sättet som någon människa orkar spisa den låten vid den här punkten i jultiden.

Vill ni fortsätta på det mer religösa temat så hoppar ni därefter fram till Supremes "Joy To The World" som tillsammans med "My Favorite Things"(från Sound of music) utgör två udda fåglar med instant musikalkänsla. Och behöver ni ork till pyntandet och paketinslagningen? Stevie Wonders "What Christmas Means To Me" är svaret. Jag ser rena återuppståendelsescener efter något julbord när jag hör den. The Miracles skönt grooviga "Jingle Bells" tror jag kan vara det bästa sättet någonsin att smygdansa fram julmaten.

Under lyssnandet på den här skivan så kommer ni börja googla efter närmaste Gospelgudstjänst. Ni kanske till och med hinner börja kolla på snabbaste sättet att ta er över Atlanten innan ni lugnar ned er lite.




1. A Christmas Gift For You From Phil Spector (1963)
Ibland kan man ha otur. Som till exempel om man släpper en skiva samma dag som John F. Kennedy mördas. Det innebar att den här skivan inte sålde så bra. Idag så kostar ett ex av förstautgåvan tusentals kronor. För en sak är säker – det är inte musikens fel att skivan floppade.

Det här är inte bara bra för att vara en julskiva. Det här är en ett popmästerverk. Kombinationen av Spectors produktion och att de medverkande artisternas (The Ronettes, Crystals, Darlene Love och Bob B. Soxx & the Blue Jeans) verkligen ger allt gör det här till en helgjuten upplevelse, både som julskiva och som album i över huvud taget. Även fast jag får erkänna att det kanske skulle kännas löjligt att lyssna på den under någon annan del av året.

Normalt skulle jag säga åt er att börja med "Frosty the Snowman", skivans andra spår, för en riktigt typiskt Phil Spectoriansk Wall of Sound-upplevelse. Med de där så typiska The Ronettes-trummorna. Min kärlek till dem är ett helt eget blogginlägg. Sådant transformerar mig från en grinch till en fånleende person.

Men eftersom det här är Johans blogg så säger jag att ni ska börja med "Santa Claus Is Coming To Town" med The Crystals. Och efter att ni övervunnit er lust att arrangera hela släkten i en Rocky Horror Picture Show-inspirerad danskoreografi runt julgranen (för den är exakt så sexig och dansant) så tar ni istället och ställer er lite bredbent. Drömmer er bort till en bar fylld med hemvändare på den amerikanska östkusten. Och jämför arrangemanget med den här!



Alla låtar på skivan är tidigare julstandards. Förutom en låt. Den bästa. "Christmas (baby come home)", skrevs särskilt till skivan. Från början var det meningen att The Ronettes skulle göra den. De var ju ändå de mest kända. Men ingen kände att det riktigt klickade. Så då fick Darlene Love göra ett försök. Och ingen blev besviken. Den här låten är perfekt blandning av längtande ångestrop av kärlek, snö som vräker ned och en call-and-response som sänder ljuva känslor ned för ryggraden. Legenden säger att pianisten Leon Russels pianospel under den sista halvminuten gjorde att Spector rusade ut ur kontrollrummet och in i studion och gav honom en check på 100 dollar på stående fot. Det motsvarar uppemot 2500 dollar i dagens penningvärde. Men å andra sidan har ju åren visat att Phil Spector saknar ganska många skruvar.

Och sen säger jag bara "Ring-a-ling-a-ling Ding-dong-ding" och pekar på "Sleigh Ride".



För den delen så var jag två timmar i Stockholm på vägen hem till mina föräldrar. Köpte A Christmas Gift For You From Phil Spector åt dem i present. Även om det kanske mest får ses som en present till mig själv.

God jul. Och ”dö då för helvete tomtejävel”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar