Håkan Hellström-referenserna och Göteborgsvyerna lyfte "Känn ingen sorg"

Eder bloggare gjorde något mycket ovanligt igår och gick på bio (!) tillsammans med några vänner. Det var den nya "Håkan-filmen" som lockade till första biobesöket sedan Cornelisfilmen.

  
Det går liksom inte att misslyckas med en film som består av Håkan Hellström-referenser och Göteborgsvyer. Samtidigt som själva storyn egentligen inte är särskilt speciell. 

Unga människor festar, försöker hitta sej själva, pratar musik, spelar musik, är kära, hånglar. Har vi sett det förut? Har vi läst det förut? Jo.

Men Håkanreferenserna, Göteborgsvyerna och några av skådespelarna lyfte filmen rejält. När de sedan går över Stigbergstorget, Bengansskylten syns i bakgrunden och Håkan Hellström själv dyker upp som gatumusikant med Freddie Wadling och Ebbot Lundberg som a-lagare och publik då är det ju bara att falla pladask. Men jag undrar vad någon som inte är lika Göteborgs- och Hellströmfrälst skulle tycka? Svenska Dagbladet lär ha kallat filmen "buskis", men så är det en Stockholmstidning och far man till Stockholm blir man ju aldrig mer densamma. 
 
Filmen gick inte att tidsbestämma, spårvagnarna var gamla, farfadern hade ett gammeldags risselrasseltjuuutmodem, tåget Pål åkte från Köpenhamn med lär inte ha trafikerat den sträckan på länge, samtidigt som Öresundsbron fanns och det användes en hel del smartphones i filmen. Men eftersom den utspelades i ett slags parallellt universum, där Håkan Hellström inte finns, så passade mischmaschet ganska bra.

Men efter filmen var det något som störde mej och det var inte förrän i morse jag kom på vad det var, filmen var för mörk. Visst, Håkan Hellströms texter är inte ljusa, men sättet han framför dem på är ljust, det går liksom inte att bli ledsen på riktigt när man ser Håkan spela och sjunga. Men trots ett lyckligt och fint slut var filmen alldeles för mörk för att motsvara min bild av Håkan Hellström. Och sen är väl inte film och bio min grej heller. Det finns skäl till varför jag går på bio ungefär vart tredje år.

Håkanreferenserna som gick genom hela filmen var verkligen ibland underbart subtilt placerade och vi kunde komma på fler refenser ju mer vi pratade efteråt. Jag lär se om filmen, om inte annat för att kolla så jag inte missat någon referens. Filmen lär finnas kvar i mitt minne länge, kanske har den för alltid präglat mitt Håkan-lyssnande? Isåfall är det ett gott betyg till filmmakarna.

Och helt plötsligt förstår jag varför det varit så många googlingar till bloggen på "Håkan och knark" på sistone..