onsdag 10 juli 2013

I'm your dream, make you real - Metallica på Roskildefestivalen

Roskildefestivalen andades genom, tänkte på och fullkomligt kokade av Metallica. Både Turbonegro och Ensiferum smög in Metallicariff på sina konserter - och de var förmodligen långt ifrån de enda. Publikhavet var nog ett av de största som någonsin skådats på Dyrskuepladsen. 


Inledande kvartetten "Blackened", "For whom the bell tolls", "Disposable heroes" och "Harvester of sorrow" satt som ett smäck och publiken kom igång rejält. Jag och de andra valde att backa en bit, det var ett jäkla röj mycket längre bak i raderna än vad vi hade gissat på och min cellskräck kickade in. Å andra sidan såg vi betydligt bättre sedan vi backat några rader.

Fem låtar in kom konsertens enda dipp, trion "The day that never comes", "Carpe diem baby" och "I disappear". Visst, den första är helt okej och den mellersta framfördes tydligen för bara tredje gången, men jag och många med mej ville höra låtar från de fem första albumen. Metallica vet naturligtvis vad folk vill höra och bara fyra av arton låtar var inte från de fem första. Framförallt Master of puppets och ...and justice for all präglade setlistan, med hela fem spår från den förra och tre från den senare. Från Kill 'em all hämtades bara avslutande "Seek & destroy". 

"Welcome Home (Sanitarium)" framfördes i en fantastisk version långt bättre än på skiva, i "Orion" saktades tempot ned något och tankarna gick till Cliff Burton och med "One" som startnummer bjöds vi på eld och explosioner i den omfattning som världens största metalband kräver. Hela setlistan finns på setlist.fm.

"Mer än tjugu år komprimerat till två och en halv timma."

Allt som allt spelade de ungefär två och en halv timme och tiden for förbi snabbare än den gör till och med på Springsteenkonserter. Som jag sa till Andreas efteråt, jag gillar egentligen Springsteen mer men Metallica sitter djupare i mej. Låtarna är en del av mej. De finns i min ryggmärg. Jag har massor av minnen från den där tiden mellan barndom och ungdom till de här låtarna. Minnen från mer än tjugu år komprimerat till två och en halv timma.

Och trots att Metallica nästan uteslutade lever på gamla meriter så känns de inte daterade eller som föredettingar på scen. Tvärtom, bandet var både vitalt och tight. Taggade till tusen. James Hetfield visade vilken frontman och scenpersonlighet han är. Bandet är självklart publikfriande och tyckte säkert det var befriande att inte ha en aktuell skiva att turnera på.

En kan ju tycka att sådär sjättte kvällen på festivalen skulle kroppen börja säga ifrån något när en konsert passerar två timmar. Men icke, adrenalinet som pumpades upp under de avslutande "Creeping Death" och "Seek & destroy" gjorde att de lugnt kunnat fortsätta natten igenom.

Metallica har ju genom åren knappast gjort sej kända som ett ödmjukt och anspråkslöst band, men faktiskt var det precis vad James Hetfield och de andra utstrålande konserten genom. Spelglädje och ödmjukhet. Avslutningsvis tackade alla fyra en efter en för konserten och naturligtvis kom Lars Ulrich sist. Till publikens jubel konstaterade han på danska att Metallica borde spela oftare än vart tionde år på Roskilde. Jag hoppas festivalledningen hörde på.

2 kommentarer:

  1. Vi tar och går på en hel konsert en gång. Fick mersmak.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Givet!

      Ullevi nästa eller nästnästa sommar?

      Radera