Dags att göra upp med extranummerseländet

"Inte de där extranummren ikväll oxå!"

- En gång till! Klapp-klapp-klapp

Konserter följer precis som de flesta andra ställningar en social kod. I den sociala koden för en konsert ingår att bandet eller artisten när det är ett par låtar kvar på den förbestämda låtlistan ska tacka för sej och gå av scenen. För att sedan blir inropad och inklappad av en entusiastisk publik. När bandet eller artisten sedan kommer in igen ska vi jubla högt av förvånad glädje. Det kallas extranummer.

Allvarligt talat, är det inte dags att göra upp med extranummerseländet?

Alla vet att det kommer, inte sällan går det att kolla upp eller lista ut vilka låtar som kommer. Det finns världsartister som kör samma extranummer en hel turné eller ett helt liv och det finns akter av alla storlekar som går av scen utan att ha kört senaste hitsingeln.

Extranummerseländet är ett fånigt och förutsägbart skådespel.

Jag kan förstå att artister och grupper som just blivit stora tycker det är vansinnigt kul att bli inropade. Men etablerade akter borde väl få bekräftelse nog ändå? Jag kan även förstå att de som uppträder vill ta en liten paus. Men då kan man göra det, utan att fåna sig med extranummer, till exempel genom att lägga in en paus mitt i konserten för just vila. Sådant förekommer förstås, bara i år har jag varit på två konserter med paus mitt i, men nog tusan dyker extranumren upp ändå. 
 
Det vore väl en sak ifall extranummer var just extranummer, något som dök upp ibland när akt eller publik var särskilt taggade, och att låturvalet till extranumren varierade. Tänk er att inte veta ifall det skulle bli extranummer eller ej! Att faktiskt känna att det gör skillnad när man står där och klappar. Då vore det en kul och spännande avslutning - istället för som nu ett eländigt skådespel.