Winnerbäck lever ut sin arenarockdröm

Eder bloggare såg sin femtonde Winnerbäckkonsert igår.

Artisten kliver på scenen, ensam med en akustisk gitarr på magen, publikhavet tänds upp av hundratals smarta telefoner och digitalkameror, och föga överraskande börjar konserten med "Vi åkte aldrig ut till havet", förstalåten från aktuella skivan Hosianna.

Mot slutet av låten äntrar sexmannabandet scenen och den akustiska sololåten slutar i en fullbandslåt. Direkt efter kommer "Gå med mig vart jag går", andralåt på nya skivan. Det första jag skriver i mitt digitala anteckningsblock är "arenarock". Även turnén för fyra år sedan, på förra skivan, var definitivt arenarock, men här har Lars Winnerbäck tagit arenarocken ännu ett steg till. Inget är utelämnat till slumpen, allt är planerat in i minsta detalj. Ljussättning, vilket filter som är på storbildskärmarna, hur högt eller lågt lamporna i scentaket sitter och framförallt filmerna som spelas i bakgrunden på många av låtarna. Den gamle Guns N' Roses-beundraren lever ut sin arenarockdröm. 

Foto: Agnes Sandstedt

Sexmannabandet är till största delen samma som på Hosianna och för den delen sommarturnén förra året. Det är ett rutinerat och välmeriterat gäng, några delar Hellacopters, en del Weeping Willows och Stefan Sundström & Apache och inte minst några delar av Ulf Lundells band åren kring millenieskiftet. Sedan David Nyström tagit klivet in i Winnerbäcks liveband saknas nu bara Janne Bark, sen har Winnerbäck spelat med alla i Lundells band från till exempel Fanzine-turnén, "skitbra", skrev Winnerbäck efter att ha sett en spelning på den turnén. Jo, vi märker det. Ola Nyström gör sin andra turné med Winnerbäck och det är inte utan att det är lite svindlande att tänka på att det i vår är tjugu år sedan en ung Winnerbäck spelade förband till Stefan Sundström & Apache på Skylten i Linköping. Undrar om det är något de snackar om backstage?

Men den i bandet som märks mest är basisten Jerker Odelholm, jag skriver "Jerker!!!", och här krävs måhända lite bakgrund. Jag har sett Jerker Odelholm spela bas med Ulf Lundell på ett gäng turnéer och med Winnerbäck några gånger. Jerker Odelholm är basisten som stått i bakgrunden och inte rört sej mer än nödvändigt, jo, likheterna med Springsteens Garry Tallent är fler än bara chefens musikstil. Men igår... han stod bredvid Winnerbäck, var den som syntes bäst av musikerna, han spexade, rörde på sej, dansade och showade. Iförd hatt. Heja Jerker! Jag visste att du kunde. Jerker Odelholm höjde verkligen konserten - men så har han oxå varit med och producerat Hosianna.  

Winnerbäckpubliken har ändrat karaktär. Den har definitivt inte blivit mindre, men visst har den blivit äldre? De skrikande unga tjejerna som stod längst fram på 00-talet går fortfarande på konserterna, men står nu längre bak, och raderna med skrikande unga fans längst fram har blivit tunnare. Där jag och Agnes stod strax bakom klungan var åldersspridningen stor med både tonåringar och femtiplussare.

 
Det är sånär som på någon vecka fjorton år sedan jag såg Winnerbäck för första gången, men på den tiden var bara en av de 21 låtar som spelades igår kväll utgiven. Fortfarande låg mycket framför både Winnerbäck och publiken. Ännu har ingen lagt upp setlistan på setlist.fm men kolla den från till exempel Karlskrona, det var samma låtar. 

Hosianna dominerade givetvis konserten. Åtta av skivans låtar spelades och i övrigt var det en-två låtar vardera från skivorna på denna sidan millennieskiftet med undantag för Vatten under broarna som fick med hela tre låtar, alla i maffiga fullbandsarrangemang. Den enda nittitalslåten blev "Solen i ögonen", som dessutom var en av de som rev ned mest applåder och entusiastiskt publikstöd på hela konserten.

"För dig" och "Mareld" kändes som kvällens stora överraskningar, kul med lite oväntade äldre låtval och det är ju dessutom fantastiska låtar. "Ingen soldat" och "Från kylan in i värmen" uppskattades stort från publiken, men själv tycker jag det är lite överskattade låtar, kände inte ens igen dem till en början.

"Vem som helst blues", "Utkast till ett brev" och "Hosianna" var lika bra som på skiva, om inte bättre. Det är en otrolig trio låtar som verkligen skriver in sej i Winnerbäcks Hall Of Fame. "Vem som helst blues" har samma nerv i sej som "Söndermarken", det är en de Stora Låtarna. Uppväxtskildringen, de kluvna känslorna inför hemstaden och det egna kändisskapet. "Söndermarken" kom givetvis som sista extranummer och var ett alldeles perfekt avslut på konserten. Bägge två illustrerades av fina filmer som passade utmärkt i sitt sammanhang. En kväll på vad jag antar är Stora Hotellet i Linköping och en barkbåt som drev nedför en bäck i ett Östgötskt landskap.  

"Ett sällsynt exemplar", "Stort liv", "Elden" och "Solen i ögonen" var bland kvällens få riktiga upptempolåtar. Tyvärr var kanske antalet midtempolåtar något för många med tanke på att det var en islada och inte ett konserthus han spelade i. Som synes saknades många hits bland låtarna, det blev ingen "Kom ihåg mig", ingen "Hugger i sten", ingen "Kom änglar" och ingen "Om du lämnade mig nu". "Hugger i sten" var väl den enda jag saknade av dessa, annars var det kul att han vågade skala bort givna hits för istället lyfta fram sådana som "För dig" och "Mareld" och för den delen de många nya låtarna.

Där har vi tjusningen med inomhusturné och aktuell skiva.