Ibland funderar jag på hur jag ska få fler läsare till bloggen. Och i dessa klick-tider så är ju ingen hemlighet vad som drar läsare. Det är STARKA åsikter, KONSTIGA åsikter och löjligt ONYANSERADE resonemang. Så har det väl i och för sig varit länge inom inte minst musikjournalistiken. Pluspoäng för att så njutningsfullt som möjligt dissa såna som Sting och Björn Afzelius. Och sen nån gång i mitten av nittitalet är det alltid ett plus i vissa kretsar att dissa musik gjord av såna som skivdebuterade redan på sextitalet. Allt välformulerat och lagom roligt skrivet. Dissen går hem.
Problemet är att jag tycker det är roligare att hissa än att dissa. Jag är mer än något annat ett fan som vill skriva om musik jag gillar. Det är inte mitt yrke att lyssna på nya skivor eller gå på allsköns möjliga konserter och tycka till. Betalar jag pengar för att gå och se ett band är det för att jag gillar bandet. Tycker jag att en festivalspelning är trist går jag därifrån. Och i grund och botten hyser jag stor beundran för var och en som lärt sig spela.
"Jag kollade de sista tio minuterna på Outkast på Roskilde förra sommaren, jag tycker det sög hur mycket som helst."
Men visst finns det musik jag skulle kunna dissa. Jag förstår mej till exempel inte på hiphop. Visst, "På lokal" med Roffe Ruff är en kul låt och när Looptroop sjöng på svenska nån gång på stenåldern hade jag ingenting emot dem. Men överlag fattar jag inte hiphop. Det är inte min musik. Jag kollade de sista tio minuterna på Outkast på Roskilde förra sommaren, jag tycker det sög hur mycket som helst. Jag skulle kunna dissa hiphop, dels för att det är kul att få ösa ur sig skit ibland och dels för att göra mej till gubbrockens och punkens förkämpe gentemot hiphopen. Men framförallt för att starka onyanserade åsikter ju brukar gå hem.
Ja, ni hör hur löjligt det låter.
Varför bry mej om sån musik jag ändå inte förstår och inte gillar?
Jag fortsätter nog som tidigare. Och några finns det ju som läser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar