Med Tommy Nilssons "Black" i dagsfärskt minne lät det ju helt surrealistiskt att Hultsfredsfestivalen skulle flytta till Sigtuna. Då kan ju lika gärna Malmöfestivalen byta plats med Kulturkalaset i Göteborg.
Men det var ju sant.
FKP Scorpions överger Hultsfred, plockar med sig namnet och slår ner sina bopålar i Stockholmstrakten.
Hade de lagt ned festivalen på grund av bristande lönsamhet och istället satsat på en ny festival i ett mer tättbefolkat område hade det varit en sak, man hade inte kunnat klandra dem. Men att plocka med sig namnet Hultsfred, det är ju bara helt absurt.
Förmiddag onsdag 12 juni 1999. Gassande solsken över Saharaentrén. Jag och resten av campet anländer precis före de långa köerna bildas. De andra går in med tältet för att hitta en bra campingplats, jag stannar kvar utanför med resten av vår packning. Liggandes över packningen öppnar jag en ljummen skakad folköl och inser att ja, det var precis lika härligt att vara på plats som jag drömt om. Andra känner frihetskänslan när de tar körkort, det är inget mot känslan av att ta en ljummen folköl vid sin festivalpackning en onsdagsförmiddag. Där och då inser jag att det här med festival var lika härligt som jag trott redan när jag bandade SVTs sändningar från Roskildefestivalen 1992.
Jag var på Hultsfredsfestivalen i många år, alla år utom ett från 1999 till 2006. Sammanlagt sju år. Jag har bott mer än 30 nätter på Hultsfredsfestivalens camping, haft några av mitt livs roligaste stunder på festivalen och sett ett otal sjukt bra konserter på festivalens scener.
Samtidigt, jag har inte varit där sedan 2006 - med undantag för Sonisphere 2009 - och inte varit så sugen på att åka heller. Jag har hållit mej till andra festivaler. Dock blev jag glad när FKP Scorpions återstartade festivalen och hoppas det skulle gå bra. Inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att de skulle flytta den.
DNs Hanna Fahl förutspår campingfestivalernas död. Det tror jag är att ta i, fråga Sweden Rock, Emmabodafestivalen eller Siesta!-festivalen, eller för den delen Roskildefestivalen. Inte har de några problem med publiktillströmningen.
Expressens Anders Nunstedt (ni vet han som skriver så lustigt om Bruce Springsteen) rör ihop både det ena och andra i sin krönika. Nittitalet var inte en dans på rosor för Hultsfredsfestivalen, efter katastrofåret 1995 var festivalen på väg att läggas ned. De tre publikmässigt mest framgångsrika åren var faktiskt 2001, 2005 och 2006. Sen gick det visserligen snabbt utför, men det som Nunstedt beskriver som guldåldern för 20 år sedan hände snarare från åren kring millenieskiftet och framåt. Med bokningen av det återförenade Black Sabbath 1998 och det nya publikrekordet på 25000 besökare tog festivalen ett rejält skutt uppåt.
Exakt vad som gick snett i Hultsfred är jag kanske inte rätt person att reda ut. Jag minns inför festivalen 2006, något hade hänt, allt färre bokningar tilltalade mej och jag var glad att jag kunde åka som funktionär istället för vanlig besökare. Men jag oroade mej inte för festivalens framtid, jag var i 25-årsåldern och inte längre en del av festivalens primära målgrupp. Det var okej att bokningarna inte tilltalade mej lika mycket längre. Kruxet var att även kidsen åren efter framgångsåret 2006 började tycka bokningarna brast. Kanske hade festivalen fått för stor kostym? I början av 90-talet var 20000 besökare riktigt bra, i slutet av 00-talet räckte inte det till.
Samtidigt har den svenska festival- och konsertfloran förändrats i grunden under 00-talet. Livemusiken har blivit så mycket mer tillgänglig. Banden turnerar mer, utländska akter kommer hit i en helt annan utsträckning än tidigare och chansen att se livemusik är sannolikt större än nånsin tidigare. Det finns mer eller mindre lyckade stadsfestivaler i var och varannan stad och campingfestivaler i var och varannan buske. I en sådan miljö blir det svårare för en bred festival som Hultsfred att överleva. Genom etableringen av fler stora festivaler fick också musikbranschen fler ställen att ha sin årliga firmafest på. Betydelsen i det ska inte underskattas. Hultsfredsfestivalen hade vant sig vid att vara landets största och viktigaste festival, kanske klarade man inte av att krympa kostymen efter det?
Några entusiaster försöker starta något nytt vid Hulingens strand i sommar, jag hoppas de lyckas.
Jag ska framöver försöka lista lite härliga Hultsfredsminnen, sådana finns det gott om.
Så länge tar vi den bästa låten som gjorts om festivalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar