"Det tar inte många minuter innan jag faller pladask"

I helgen såg jag en statusrad fladdra förbi som var så bra och välskriven att jag frågade som jag ibland gör: "gästblogga?". Så kom det sig att min brevbärare Nils Valdemar Möller åter gästar Minnenas Motell. Den här gången med en skivrecension.   

Jag läste någonstans att de flesta människor slutar att upptäcka ny musik vid ungefär 33 års ålder. Ibland tänker jag dystert att jag redan är där, trots att jag bara är 29 år. Det är så sällan som jag blir helt knockad av ett nytt band nuförtiden, inte alls som i sena tonåren då jag kunde hitta nya favoritartister varje vecka.

Men så läser jag en krönika av Mattias Alkberg där han hyllar det finsk-svenska bandet Vasas flora och fauna, jag blir nyfiken och lyssnar - och det tar inte många minuter innan jag faller pladask.

Vasas flora och fauna består av Mattias Björkas och Iiris Viljanen, de kommer från den finska staden Vasa men sjunger på svenska. Förutom att det är ett fantastiskt bandnamn, och att titeln på debutskivan Släkt med Lotta Svärd är minst lika bra, så är texterna överlag oerhört starka. Smaka på rader som ”Jag har lärt mig att man inte kommer någonstans genom att bara vara snäll / man måste se ut som om man menar allvar även om man inombords är själv” från låten "Inget att berätta just ikväll" eller ”Jag är gärna gudförälder, det vore mig en ära att vara en dunkel bifigur / lära henne ett och annat om att drömma sig bort / slumra in och vakna opp i en annan tidsepok” från "Gudförälder". Att det sedan sjungs på vackert klingande finlandssvenska är i min bok också ett stort plus.

"Vad är egentligen Pappersbron, Wärtsiläs hall och Kvarkenfärjan som han sjunger om i "Nog var han en vän"?"


Musiken är trallvänlig indiepop. Ibland tänker jag på Belle & Sebastian, ibland på det gamla svenska bandet Raymond & Maria. Man skulle kunna tänka att man har hört det här förut, men det är något med Flora och Fauna som är annorlunda och som jag har svårt att sätta fingret på. Kanske är det så enkelt som att texterna handlar om hur det är att växa upp i Vasa, en stad som jag knappt kan placera på en karta och som jag vet mycket lite om. Ibland kan det vara en fördel att kunna relatera till textrader, som när Håkan Hellström sjunger om Jazzhuset och Andra långgatan-flickorna, men det kan också vara fascinerande med texter som utspelar sig i en värld som man inte alls känner till. Vad är egentligen Pappersbron, Wärtsiläs hall och Kvarkenfärjan som han sjunger om i Nog var han en vän?

Jag kommer på mig själv med att börja skriva ned låttexterna och googla de olika platserna i låtarna bara för att jag vill veta hur det skulle kunna vara att leva där. Och jag vet inte när något sådant senast hände.

Tråkigt nog verkar det som att Iiris Viljanen, som sjunger på flera av låtarna och verkar spela en viktig roll, redan har hoppat av och därför tycks Vasas flora och faunas framtid i nuläget mycket oviss. Men att de har gjort en av de bästa debutskivorna på svenska på länge, det kommer aldrig någon att kunna ta ifrån dem.