måndag 18 mars 2013

När jag var ung lyssnade jag mycket på Björn Afzelius

När jag var ung lyssnade jag mycket på Björn Afzelius.

Smaka på den rubriken och meningen. Ingen konstig mening om den som skrev den var född på 1950- eller 1960-talet. Men varför lyssnade någon född tidigt 1980-tal på Afzelius i sin ungdom?

Allt är från början ett punkbands fel. Tarm Gas hette dom och kom från Piteå. På sin skiva Tomma ord, som jag köpte på en skivbutik i Karlstad sommaren 1995, kör de en cover på Björn Afzelius "En kungens man". (När jag stod i den där skivbutiken (kan den ha hetat Megahertz?) kom det förresten in en tjej och köpte en biljett till Arvikafestivalen, nåväl, det är strängt taget ett sidospår).

Covern ligger ute på Youtube, feltaggad av någon Youtubeklåpare, kan även rekommendera den underhållande diskussionen i kommentarerna...

Jag gillade Tarm Gas cover och blev nyfiken på hur originalet lät.

När jag och kompisarna var inne och köpte skivor i Borås någon gång under hösten letade jag reda på en Afzeliusskiva där "En kungens man" var med och lyssnade på den på Skivspegeln. Skivnamnet la jag på minnet, det var samlingen Björn Afzelius bästa vol 2.

Eftersom jag inte läste Aftonbladets eller Expessens musikskribenter, knappt kände till Tidskriften Pop och på sin höjd läste Sound Affects på biblioteket så visste jag inte att Afzelius var så ute man kunde bli. Bland punkare var han ju respekterad.

Sommaren 1996 reste kompisarna till Kamikazepunken, samtidigt var jag inne i Borås ännu en gång och den här gången satte jag mig och började lyssna på Afzeliussamlingen med "En kungens man" igen, fast från början. När jag hunnit till låt tre och fyra, "Medan bomberna faller" och "Det räcker nu!", bestämde jag mej för att köpa skivan.

Och som jag började lyssna på Björn Afzelius! Han blev den förste gubbe med efternamn jag föll för, fast jag minns hur jag redan då hade svårt för en del "sliskiga kärlekslåtar". Jag var trots allt femton år och gillade punk. Samtidigt hade Björn Afzelius en någorlunda godkänd politisk legitimation, låt vara att han var åt det klassiska vänstersocialistiska hållet och jag själv låg betydligt mer åt det anarkistiskt frihetliga hållet. Men man fick inte vara knusslig.

Mot slutet av sommaren bör jag ha köpt LPn För kung och fosterland och efter det köpte jag nog Björn Afzelius bästa vol 1. De kommande åren köptes det flitigt fler Afzeliusskivor, både på LP och CD. Eftersom han sålt så mycket skivor var det alltid lätt att hitta begagnade LP-skivor. Jag minns en vinterdag när jag och Fredrik var inne på skivbutiken som låg bredvid Teknis i Borås, han köpte en rejäl packe Cornelis Vreeswijk och jag en rejäl packe Afzelius.

Eller som när familjen kom hem från chartersemester på Kreta sommaren mellan nian och ettan och en skivbeställning jag och några vänner hade gjort hade kommit. 1997 var inte LP-skivor dyra på Ginza och jag hade bland annat köpt några Afzelisskivor för en tjuga styck. Jag cyklade direkt och hämtade mina skivor och redan samma kväll la jag Don Quixote på skivtallriken. Hemkommen från Grekland gav det en speciell känsla att lyssna på "Under Sions kalla stjärna". Hela skivan är fortfarande en av mina favoriter.

Intresset för Afzelius ledde ganska snabbt vidare till Hoola Bandoola Band och Nationalteatern, de kommande åren även till Blå Tåget och Nynningen. Och mot slutet av gymnasiet tog jag steget vidare till Bob Dylan, Stefan Sundström, Kjell Höglund, Lars Winnerbäck, Ulf Lundell och Mikael Wiehes solomaterial. Det framstår i efterhand som följande något av en slags tidslinje.

När jag köpte dator sommaren 1998 och gjorde Altavistasökningar på Björn Afzelius hade han ju ingen hemsida. Så jag startade en, tog hjälp av hans anteckningar i boken 95 sånger och skrev en biografisk text. Inför nummer 2 av mitt fanzine "Mitt i Skiten" skickade jag en brevintervju till Björn, men fick tyvärr aldrig svar.

Att han var sjuk hade jag helt missat, liksom att han slutat turnera. Så när mamma kom hem från jobbet, en dag på sportlovet 1999, och berättade att han dött kom det som en blixt från klar himmel. Jag frestade på 56,6-modemet rejält en timme där för att läsa mer om dödsfallet och uppdatera hemsidan.

Med den postumt utgivna Elsinore tog sedan Björn ett magnifikt avsked som skivartist, efter de minst sagt ojämna Nära dej och Tankar vid 50. Jag gled med tiden över till andra favoriter och Afzelius blev en av tjugu-tjugufem någorlunda favoriter istället för en av tre-fyra storfavoriter.

Först i efterhand förstod jag att Afzelius avskyddes av de stora tidningarnas musikrecensenter och att han var fruktansvärt "ute". Kanske tog han en gruvlig hämnd på sina belackare när "För släkt och vänner" låg femtielva veckor på Svensktoppen eller också bekräftade det vad alla recensenter redan tyckte om honom?

De senaste veckorna har jag lyssnat mer på Afzelius än jag gjort på många år. Det har inneburit många kära återseenden och ett och annat snett leende åt någon låt som knappast håller idag. Men precis som Hannes Råstam (frid över även hans minne) skriver i texten som följde med CD-boxen Sång till friheten så var Afzelius låtar ojämna, han skrev låtarna snabbt och på känsla, var inte mycket för att sitta och jobba på formuleringar och rim i timmar eller dagar. Men låtarna var ärliga och hans förkärlek för enkel countryinfluerad rockmusik gjorde att de lätt hittade hem till folks hjärtan.

Och samtidigt som Afzelius hade ett komplicerat förhållande till tyckare i Sverige var han en stor och respekterad artist i framförallt Danmark men även i Norge. På Hultsfredsfestivalen fick han aldrig spela, men på Roskildefestivalen spelade han flera gånger. Ta till exempel sista kvällen på Orange Scen 1984, på scen: Björn Afzelius tidigt på kvällen och New Order senare på kvällen. Ironiskt nog bokades Mikael Wiehe till sin första Hultsfredsspelning året efter Björns död.

Populariteten i våra grannländer märks även tydligt på hemsidan där svenskan blandas upp med danska och norska likt en annan Margit Sandemo-roman.

Jag sörjer uppriktigt att jag aldrig hann se honom live. Han verkar ju ha varit mycket bra live - och jag har märkt hur senaste liveutgåvan med honom och Mikael Wiehe hittat hem till många lyssnare via Spotify.

Men frågan är hur Björn Afzelius hade hanterat 2000-talet? De gånger han skrev om till exempel jämställdhet gick det inte så bra, samtidigt hade det funnits åtskilligt annat att skriva om.

Avslutningsvis, det finns en Afzeliushistoria jag tycker är fantastiskt rolig. Tydligen fick den dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn höra den då nya låten "Svarta gänget" i en radiostudio 1985 och utbrast då jag ska döda den jäveln utan att veta att han låg ute i direktsändning. Undras tro om man inte borde försöka fråga Adelsohn om den där historien? Adelsohn är ju en sällsynt rolig gammal makthavare med en god portion humor och självdistans.

Skivan jag köpte i Karlstad 1995 satte sina spår.

Uppdatering: Insåg att jag pinsamt nog inte länkat den Afzeliuslåt jag hållit högst på den här sidan millenieskiftet. Bob Dylans "Girl from the north country" på svenska.

5 kommentarer:

  1. Ja en annan får väl ta och lyssna lite på Elsinore nu då...

    SvaraRadera
  2. Ju mer politisk han var, desto sämre blev det. Tror han hade det svårt i den r-dominerade Göteborgs proggen, vilket också hörs mellan raderna ibland
    . Hans bästa låtar handlar om andra saker än revolutionen. Bäst av alla: Ikaros, tätt följd av Fröken Julie. Några låtar är rent usla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och normalt sett särskriver jag inte. Min Samsung lever sitt eget liv.

      Radera
    2. Jag kan till stor del hålla med dej Anders, även ifall jag som synes resonerade annorlunda för femton år sedan :)

      En låt jag verkligen gillar idag är Taubepastischen "Älska mej nu". Den avfärdade jag säkert som "sliskig kärlekslåt" en gång i tiden.

      Radera
  3. Skivbutiken i Karlstad hette med stor sannolikhet Megahertz. Där har jag köpt många skivor i mina dagar... Tyvärr är den nedlagd sedan 5-6 år tillbaka.

    SvaraRadera