Take me home, or take me anywhere – Jens Lekman x 2 på Knarrholmen

Min syster Jenny Hellström var på Knarrholmen i Göteborgs södra skärgård i helgen. Jag bad henne skriva något och det blev recension av Jens Lekmans bägge spelningar. Välkommen som gästbloggare, Jenny!

Dag 1.

Det är fredag på Knarrholmen. När festivalbesökarna på en av de allra första färjorna ut till ön stressar av båten likt  biobesökare som vägrar stanna för att se eftertexterna, skämtar jag och mina kompisar om att ”Det är bara fyra timmar till Jens Lekman! Vi måste hinna bli fulla innan!”

Det blev vi, alldeles lagom, men det hör inte riktigt hit. Kl 18 stod han där på stora scenen, som ligger mellan utslagna björkar och havsutsikt, på Sveriges mysigaste festival. Han är helt ensam på scen, klädd i fullfjädrad denim-outfit; keps, skjorta och jeans. Och det grå skäggstubbet sitter där det ska.


Det hade ryktats om att han skulle spela alla sina låtar, i bokstavsordning, uppdelat på två spelningar – en på fredagen, en på lördagen. Han förklarade det själv på scen med att det var 10 år sedan han släppte sin första singel, och att han tyckte att det därför var läge för lite hybris. Dock märker vi alla ganska snart att det görs ett urval. "An Argument with Myself" och "Black Cab" sticker ut idag.

Han förklarar med en chipsmetafor (Angeredsson som han är) om hur svårt det är att skriva låtar på svenska, och sedan följer ett par översättningar av hans egna låtar. Det gör att så många i publiken inte kan sjunga med, vilket gör att den där mysiga allsångsstämningen som infann sig under "A Sweet Summers Night on Hammer Hill" och "Black Cab" avtar, samtidigt som det förstås är väldigt fina och fyndiga översättningar. Det är ju Jens Lekman vi talar om.

Dag 2.

Lekman spelar redan klockan 16 på eftermiddagen, på samma scen, i samma fina väder. Han har kastat jeansskjortan för en tröja med ett politiskt budskap, som denna oskuld till konsertrecensent faktiskt glömt bort vad det handlade om. Kan ha varit någonting om asylpolitik? Han tipsade om att vi skulle skriva upp det på våra smartphones – jag var väl dum som inte lydde.

Idag framförs låtar från andra halvan av alfabetet. "Shirin" och "You are the light" sticker ut. Även idag framförs svensköversättningar, t.ex. "Jag tyckte hon sa lönnlöv" akustiskt och avskalat, som blev något av en besvikelse för mig som tycker att "Maple Leaves" i 7¨-version är en av världens bästa låtar. Men det gör ingenting, för det enda jag tar med mig från denna andra spelning är att jag vill gifta mig med denna man (och jag som inte ens gillar monogami).

Lite senare, efter betydligt mer alkohol och festivalhöjdpunkter, ser vi Jens Lekman några meter bort, påväg in på scenområdet när vi är på väg ut. ”Där är Jens Lekman Jenny, FRIA NU!” säger mina kompisar, men jag känner inte att stämningen är riktigt rätt. Han får istället en knack på axeln och orden: ”Tack för två fantastiska spelningar” och jag får ett ”Ah, visst” till svar. Ajja.

Tack i alla fall Jens, du utgjorde en stor del av storslagenheten med min Knarrholmen-upplevelse!

(Och just det, värt att nämna är också att El Perro del Mar gästade honom på ett par låtar under dag två, det var fint, och att han förklarade att Annika Norlin hade hjälpt honom med någon av översättningarna. Också det var fint även om jag inte minns vilken...)