I SVTs nya Öppna Arkiv hittade jag den. Per Sinding-Larsens klassiska dokumentär om Kent från 2001. Så nära får ingen gå - ett år med Kent.
Jag minns hur jag satt och kollade när den sändes en lördagskväll i maj för tolv år sedan, ganska nyblivet Kentfan, eller fan och fan, jag hade börjat gilla bandet lite blygsamt. På Roskilde sommaren innan hade jag inte en tanke på att gå och se dem, men nu började jag bli sugen.
Jag mindes filmen som bra, men den var faktiskt ännu bättre än jag mindes den. Man får följa Hagnesta Hill-turnerandet. Utsålda hus i Eskilstuna och Stockholm, en klubbturné i Europa, en utebliven USA-satsning och Kalas-turnén i Sverige sommaren 2000.
Från Roskildespelningen 2000 får vi ett antal ögonblicksbilder på det kaos, den förvirring och de kluvna känslor som följde på tragedin senare samma kväll. Kent spelade precis före Pearl Jam på Orange Scen.
För den som kollar på filmen idag kanske Kents stora intresse för utlandet förvånar. Liksom att det var så stort att spela på Hovet i Stockholm. Men när filmen visades var det ännu två år kvar till de fyllde Stockholms stadion och det var fyra år kvar till den stora tältturnén. Skivor som Vapen och ammunition och Du och jag döden fanns ännu inte. Kent var ett riktigt stort band redan då, men de skulle bli större. De släppte ambitionen att slå utomlands och blev istället Sveriges största band.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar